Det som inte går att förbereda


För ett tag sedan hade jag ett patientsamtal som jag kommer att bära med mig så länge jag har minnet i behåll.

Patienten var en kvinna, kanske till och med tant, som började närma sig hundra. Hennes man satt också med i rummet. Detta var hennes första vårdtillfälle, hon åt inga mediciner innan hon kom in på sjukhuset.
  Ungefär en månad tidigare hade hon fått en infektion. Den spridde sig, hon hamnade på intensivvårdsavdelning. Hon blev bättre och kom till den avdelningen jag jobbar på. Men hon var fortfarande dålig. Skulle förmodligen aldrig bli sig själv igen.
  Det var då hon bestämde sig för att dö.

Det var det hon skulle berätta för mig under samtalet. Hon och hennes make hade diskuterat igenom det hela och kommit fram till att nu var det dags. Livet kan inte pågå för evigt och hon var nöjd med det hon hunnit med. Hon ville inte leva med hjälp av maskiner utan att kunna ta hand om sig själv.

Tårarna strilade hos maken som satt tyst brevid. Hon själv lugn och samlad. Hans hand i hennes. Han nickade stilla.

Hon hade helt rätt. Hennes liv skulle aldrig bli som förut. Men kan man verkligen vilja dö utan att det ligger något sjukligt bakom? Utan skuldkänslor, utan depression? Kan livet bara vara "färdigt"?

I min värld går inte det. Ändå var det uppenbart i rummet att det var precis så i deras värld. Allt denna patient önskade sig var ett värdigt slut. Inga fler insatser, inga fler prover, inga fler behandlingar och operationer.
  Vi beslutade att betrakta henne som palliativ. Vård i livets slutskede.

Ingen livsuppehållande behandling, bara lindrande. Ingen antibiotika, bara lugnande och smärtstillande. Man kan inte förlänga ett lidande i det oändliga. Det är omänskligt.

Ändå var det här ett av de märkligaste besluten jag någonsin fattat.
Så tvärt emot min inre etik, men ändå kändes det så rätt.

Hon orkade inte längre äta, senare inte heller dricka. I morse när jag klev in på avdelningen hade jag en patient mindre.
  Maken var fortfarande kvar. Hennes hand i sin. Åter tårar i ansiktets fåror. Sorgsen, men lugn. Jag gav honom en kram och lät hans tårar blöta ner min axel.
  "Jag vet att det var vad hon ville. Men jag saknar henne så!"

De hade bott tillsammans i snart åttio år. Inte konstigt att det blir tomt då. Jag lät honom ta lite mer av min tid än jag egentligen kunde avvara. Det var väl investerad tid. Jag har försökt att inte lägga över min egen ångest inför livets slut på dem, men det är svårt. Hela kroppen säger ifrån när någon vill dö. Det ska inte vara enkelt att ta ett sånt beslut. Det är bra att kroppen säger ifrån.
  Ändå är det ett beslut som ibland kan vara nödvändigt att ta.

Kommentarer
Postat av: Doktoranden

Vilket möte.



Och upplevelse.



Både svårigheten och det, på något märkligt sätt, fantastiska. Döden är ingen lätt händelse, samtidigt lika naturligt som födsel.



Men ingen ska säga det är lätt.

2009-07-09 @ 23:17:59
URL: http://doktorandtankar.blogspot.com
Postat av: Maskrosen

Nä, inte lätt. Men precis som du säger naturligt. Märkligt att något så naturligt kan kännas så svårt.

2009-07-10 @ 19:46:00
URL: http://maskrosblogg.blogg.se/
Postat av: mib

Så fint beskrivet. Tack för att du delger.

2009-07-11 @ 10:15:07
URL: http://mibfilosoferar.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0