Peter Jöback gäst hos Skavlan

Såg inte det där utan såg bara på slutet när han sjöng sen. Jag vet inte men jag tänker att man måste ha kommit så otroligt långt på nåt sätt för att kunna sitta så där och erkänna. Ibland har jag i vissa situationer varit ärlig om mitt liv och folk i min närhet har inte kunnat ta det alls så det handlar inte bara om en själv att man ska komma långt man ska ha en aning om hur det landar också tror jag och det har jag inte alltid haft och det har gjort jätteont i efterhand när jag förstått att jag varit för "tidigt" ute med saker än vad andra kunnat ta emot liksom...

Vet inte om du förstod hur jag menade. Men kram på dig alla fall. Jag tror dock att det är viktigt att såna som han verkligen avslöjar sånt där också så den lilla människan känner att man inte är ensam...

Jag tror att jag förstår vad du menar, Mib. Jag känner i alla fall igen mig i det du skriver.



För det första tror jag, precis som du, att man måste ha kommit långt med sig själv för att våga berätta om sina "garderobs-skelett".

Det du berättar om sen tolkar jag som att det är tungt att höra hur någon annan har det. Det är tungt att höra att någon annan har det jobbigt. För en del människor kan det komma som en blixt från klar himmel och de vet inte hur de ska hantera det.

Kanske har de då svårt att vara ett stöd till sin vän. Istället tvingas de hantera sin egen reaktion på det hemska som de inte ville höra.



Det har hänt mig en mängd gånger. Att människor som jag sökt stöd hos istället har vänt mig ryggen har tagit enormt hårt. Men precis som du säger handlar det om så mycket mer än bara mig själv.



Saker som inte borde få ske är jobbiga att prata om när de ändå inträffar. Därför håller jag med dig om att det är jätteviktigt att de som har möjlighet berättar. Vi behöver lära varandra hur man kan hantera dessa sitationer. Att det går att hantera dem.



Jag avundas dem som vågar och önskar att jag en dag blir en av dem.

Jag känner igen mig jättemycket, både som den som inte kan ta emot och den som berättar för mycket och för tidigt. Det är svårt. För min del har jag ett enormt behov att få ut min stora hemlighet men har ingen aning om hur jag ska få ut den rätt. Rätt för mig och för den som lyssnar. Sedan har jag fått inse att jag själv kan reagera likadant. Bara börjar babbla nervöst om något helt annat när någons berättelse chockerat eller skrämt mig när jag inte var redo.

Jag vill bara säga att det kommer, det känns som en evig omöjlig resa många gånger, vissa dagar med enorm smärta men sedan kommer stunder av ro och paus i alla smärtande känslor. Så småningom blir de stunderna längre och längre när man bara jobbar på att acceptera det där svåra som en del av det förflutna. Som Jöback sa ser han nu sitt förflutna som någon slags tillgång, något han behövde för att komma dit han skulle och för att bli den han blev. Ett högt pris, javisst, men jag tror han har rätt.



Som läkare är jag helt övertygad om att tuffa erfarenheter kan bli en enorm tillgång i sitt möte med patienter. Man behöver inte låtsas att man förstår för många av sina patienter kan man förstå rätt bra på riktigt.

Väl talat S! Jag hoppas att du har människor runt omkring dig som du känner att du kan prata om det jobbiga med!



Jag tycker att det är bra att du pekar på att man kan stå på båda sidor samtidigt.