Känslan i bröstet när jag slog upp ögonen i mörkret var panik. Jag hade försovit mig. Trots att jag innan jag somnade sagt åt mig på skarpen att i morgon skulle jag komma i tid.

Jag slog på mobilen och insåg att klockan var 03.06. Inte försovit mig. Utan mardröm. Det var orsaken till panikkänslorna.
  Adrenalin och kortison hade hunnit få min kropp att hamna i stressläge. Inte kan jag sova nu! Så fort jag blundar ser jag dessutom läskiga bilder.

Tänk om jag kunde vara fem och kunna krypa upp hos mamma och pappa. En varm och trygg famn och försäkringar om att allt kommer att gå bra.
  Istället tillbringar jag en stund på Nätet. Under den lilla stunden hinner delar av adrenalinet försvinna. Bilderna också. Jag byter ut dem mot andra vackrare bilder.

Nu är det dags för ett nytt försök. Några timmar till ska jag sova.
God natt! :)