Det började redan i klädförrådet. Fast det visste jag förstås inte då...
 
Landstinget har en egen skala för klädstorlekar. S=stor, M=mellan och L=liten. Totalt tvärt emot resten av världen.
  Detta hade någon missat. S=small, och följdaktligen låg det en hög med stora bussaronger i facket för små bussaronger. Morgonstressad sprang jag genom klädförrådet, ryckte åt mig en Liten bussarong och skyndade vidare mot omklädningsrummet. När missödet upptäcktes hade jag inte tid att gå tillbaks och hämta en ny, jag fick nöja mig med mitt tält. Klämde ihop urringningen med hjälp av namnskylten så jag slapp dela med mig av allt för mycket.
 
Handledaren var en man i övre medelåldern/nedre pensionsåldern, som så många andra. Det brukar gå alldeles utmärkt. Många år i yrket innebär ofta mycket erfarenhet och kunskap att lära vidare. Men: Det finns vissa män i denna ålderskategori som har en annan syn på världen och läkarstudenter än vad jag skulle önska. Speciellt som ung kvinna.
  Han började berätta om hur dåliga unga läkare var nuförtiden. "Inget ont om dem, de är säkert duktiga. Men de har ju inte fått lära sig något!" Jaha, nickade jag utan att varken bekräfta eller dementera.
  "Här har vi dagens första patient." En journalbibba landade i mitt knä. "Hon är en surkärring, men vi ska försöka vara trevliga mot henne ändå." Ja, det hoppas jag! 
 
Jag och de andra möblerna stod placerade i ett hörn under undersökningen. Efter ett tag tittade han upp, kom på sig själv. Vände sig till patienten:
  "Är det okej om den här lilla flickan också får känna?"
  Patienten tittade storögt på lilla mig som för dagen drunknade i mina sjukhuskläder.
 
Kanske inte utbildningens mest givande dag. Ganska snabbt lyckades jag slingra mig ur och ägnade resten av tiden åt att förbereda ett seminarium. För tio år sen trodde jag aldrig att jag skulle säga det, men ibland är att skolka det bästa jag vet...