God vän?
Beklagade mig för en vän att jag känner mig som ett psykfall.
"Inte då!" svarade hon. "I så fall skulle jag ju också vara ett psykfall!"
'Det är du ju!' tänkte jag, men lyckades hålla munnen stängd.
"Inte då!" svarade hon. "I så fall skulle jag ju också vara ett psykfall!"
'Det är du ju!' tänkte jag, men lyckades hålla munnen stängd.
Van ovana
Mitt livs sista jullov har varit bra. Det bästa på länge till och med.
Ändå trillar jag dit. Kommer på mig själv med att gå omkring och önska att en istapp skulle trilla ner i huvudet på mig. Så kan jag inte hålla på!
Att livet är kämpigt är inget att betvivla. Men att ha det bra och ändå må dåligt - det är inte okej!
Under helgerna har nya glada stunder provocerats fram. Nu har det lugnat ner sig och jag har tid att slappna av. Direkt hinner jag trilla tillbaks i vana och välkända tankebanor. Som om de skulle inge en slags trygghet. Något som jag vet hur jag ska hantera.
Jag måste komma på ett sätt att ersätta dem med nya, mer positiva vanor!
Ändå trillar jag dit. Kommer på mig själv med att gå omkring och önska att en istapp skulle trilla ner i huvudet på mig. Så kan jag inte hålla på!
Att livet är kämpigt är inget att betvivla. Men att ha det bra och ändå må dåligt - det är inte okej!
Under helgerna har nya glada stunder provocerats fram. Nu har det lugnat ner sig och jag har tid att slappna av. Direkt hinner jag trilla tillbaks i vana och välkända tankebanor. Som om de skulle inge en slags trygghet. Något som jag vet hur jag ska hantera.
Jag måste komma på ett sätt att ersätta dem med nya, mer positiva vanor!
Jaha
Det gick ju inget vidare det där med att ringa.
Trycka fram telefonnumret, sitta i telefonkö. Kopplas mellan olika människor. Till slut hamnade jag hos den jag skulle prata med. En underbar kvinna som verkligen var rätt för det jobbet. Vi pratade länge och hon försökte övertala.
Men det blev ingen anmälan. Inte denna gång.
Orkar inte med förhör, rättegång... Speciellt eftersom det med största sannolikhet inte blir något straff utdömt.
Nu vet jag vad som gäller i alla fall och vad en polisutredning skulle innebära.
Jag vet att jag hade varit en bättre förebild om jag skulle ha anmält, det upprepade polisen jag pratade med om och om igen. Ni får ursäkta, jag orkar inte alltid vara en bra förebild. Ibland är jag bara som jag är.
Trycka fram telefonnumret, sitta i telefonkö. Kopplas mellan olika människor. Till slut hamnade jag hos den jag skulle prata med. En underbar kvinna som verkligen var rätt för det jobbet. Vi pratade länge och hon försökte övertala.
Men det blev ingen anmälan. Inte denna gång.
Orkar inte med förhör, rättegång... Speciellt eftersom det med största sannolikhet inte blir något straff utdömt.
Nu vet jag vad som gäller i alla fall och vad en polisutredning skulle innebära.
Jag vet att jag hade varit en bättre förebild om jag skulle ha anmält, det upprepade polisen jag pratade med om och om igen. Ni får ursäkta, jag orkar inte alltid vara en bra förebild. Ibland är jag bara som jag är.
Jag gjorde det!
Nu har ringt.
Oj oj
Håll andan.
Följ med.
Det går bra det här.
Även om det inte är du som styr.
Det går bra det här!
Följ med.
Det går bra det här.
Även om det inte är du som styr.
Det går bra det här!
Orkar. Inte.
Jag går omkring som i en bubbla. Skulle till och med kunna kalla mig lite deppig.
Känner mig inte alls som en vanlig människa, vem som helst.
De två världarna har krockat med en stor smäll och jag vill bara ge upp.
Orkar inte vara positiv just nu.
Hoppas att det går över snart...
Känner mig inte alls som en vanlig människa, vem som helst.
De två världarna har krockat med en stor smäll och jag vill bara ge upp.
Orkar inte vara positiv just nu.
Hoppas att det går över snart...
Selektiv tumförlamning
Jag stirrar på telefonens display tills siffrorna blir suddiga.
Ett knapptryck bort. Mer är det inte.
Ändå kan jag inte få hjärnans signal att nå tummen.
114 14, står det.
Polisen.
De kommer att fråga vad som har hänt. När det har hänt. De kommer att fråga om jag vill göra en anmälan.
Samtalet är helt anonymt. De får bara reda på det som jag berättar. Än så länge är det jag som bestämmer. Ingenting behöver hända, om jag inte vill det.
Den lilla rörelsen i tummen är ofarlig.
Ändå vågar jag inte.
Ett knapptryck bort. Mer är det inte.
Ändå kan jag inte få hjärnans signal att nå tummen.
114 14, står det.
Polisen.
De kommer att fråga vad som har hänt. När det har hänt. De kommer att fråga om jag vill göra en anmälan.
Samtalet är helt anonymt. De får bara reda på det som jag berättar. Än så länge är det jag som bestämmer. Ingenting behöver hända, om jag inte vill det.
Den lilla rörelsen i tummen är ofarlig.
Ändå vågar jag inte.
Dags att åtgärda
Slutsatsen av mina senaste veckors funderande skrämde mig.'Det här livet är inte värt att kämpa för.'
Oj, oj. Var det jag som tänkte det där?
Det trodde jag inte om mig själv. Spark i baken. Då får jag göra något åt saken och förändra mitt liv till ett som är värt att kämpa för.
Första steget blir att ta sig förbi polisstationen.
Läskigt!
Jag ska gå dit och prata med dem. Till en början inte nödvändigtvis mer än prata. Resten får jag bestämma mig för sen. En bit i taget.
Gulp.
T75.3
Kan inte världen sluta att gunga snart?
Jag blir åksjuk...
På (ut)flykt
Nu är jag på rymmen igen. Det börjar bli tradigt det här...
Jag mår bra. Det kommer att ordna sig.
Men jag är lite less.
Önskar att jag slapp det här.
Nattskräck? (Diagnoskod F51.4)
Rädd.
Vaknade för en timme sedan med andan i halsen. I drömmen hade jag precis fått en kniv genom magen. Det tog ett tag innan jag insåg att det inte var på riktigt.
Adrenalinruschen är definitivt på riktigt.
Försöker andas lugnt. Försöker göra saker och tänka på annat. Försöker varva ner så att jag kan somna om.
Ingen lycka än så länge...
Vaknade för en timme sedan med andan i halsen. I drömmen hade jag precis fått en kniv genom magen. Det tog ett tag innan jag insåg att det inte var på riktigt.
Adrenalinruschen är definitivt på riktigt.
Försöker andas lugnt. Försöker göra saker och tänka på annat. Försöker varva ner så att jag kan somna om.
Ingen lycka än så länge...
Första dygnet avklarat!
Ett dygn inlåst i mitt eget hem.
Ingen annan låser in mig, men jag har inte vågat gå utanför dörren. Som tur är har jag vänliga vänner som ställer upp. En sov över till idag och en annan har avlöst nu under kvällen.
Det kommer att gå bra. Jag behöver inte vara så rädd. Men det är svårt att låta bli.
Små paranoida tendenser börjar krypa fram. Kika runt hörn när jag är ute, inte svara i telefon om jag inte känner igen numret som ringer, aldrig öppna dörren när någon knackar.
Alltihop är fortfarande nytt. Det kommer att bli bättre. Det kommer att gå över.
Det är vad alla säger, och jag vill tro på det!
Imorgon är det dags för skola igen. Normal vardag.
Jag längtar!
Lägesrapport
Jag lever. Och mår bra.
Jag har hittat en trygg plats med snälla människor runt omkring. Många kramar och många tårar. Någon som lagar mat åt mig och ser till att i alla fall lite av det går ner. Mycket funderande och planerande. Strategitänk.
Läget börjar stabiliseras och en framtidsplan tar sakta form.
Det ska nog ordna sig det här!
Jag har hittat en trygg plats med snälla människor runt omkring. Många kramar och många tårar. Någon som lagar mat åt mig och ser till att i alla fall lite av det går ner. Mycket funderande och planerande. Strategitänk.
Läget börjar stabiliseras och en framtidsplan tar sakta form.
Det ska nog ordna sig det här!
Planerar att gå i ide
På grund av det nya läget kommer jag att åka bort ett tag. Gömma mig på behörigt avstånd och försöka få koll på vad det är som händer. Varför han söker upp mig igen nu, en massa år senare. Förhoppningsvis vet jag då vad jag behöver vara rädd för och vad jag inte behöver vara rädd för. När hjärnan är drabbad av panik brukar ju tankeverksamheten gå sådär... Bättre att tänka på ett lugnt ställe. Om jag kommer att ha tillgång till dator vet jag inte än, så det kanske blir tyst här ett tag. Men jag återkommer tids nog!
Mardrömmarna på besök i verkligheten
Marken försvinner under mina fötter. Det finns inte längre något att hålla sig i. Pupillerna vidgas och andningen blir ytligare. Sinnena gör världen skarpare, men jag hinner inte med att uppfatta den. Fokus rakt fram, resten finns inte.
Överleva.
Det som utlöste reaktionen var ett enkelt "hej!".
Inte vilket hej som helst. Ett hej från honom. Ett hej direkt in i mardrömmarna.
Jag som trodde att det var över. Jag som trodde att det bara fanns kvar i mitt huvud.
Så var det inte.
Det finns i mitt huvud. Det finns i hela kroppen.
Det finns i verkligheten.
Han finns på riktigt. Fortfarande. Trots att det var länge sen.
Jag faller i bitar och bannar mig själv att jag inte hunnit bli starkare.
Jag går sönder och lovar mig själv att kämpa vidare.
Ingen ska få styra så över mitt liv något mer!
Överleva.
Det som utlöste reaktionen var ett enkelt "hej!".
Inte vilket hej som helst. Ett hej från honom. Ett hej direkt in i mardrömmarna.
Jag som trodde att det var över. Jag som trodde att det bara fanns kvar i mitt huvud.
Så var det inte.
Det finns i mitt huvud. Det finns i hela kroppen.
Det finns i verkligheten.
Han finns på riktigt. Fortfarande. Trots att det var länge sen.
Jag faller i bitar och bannar mig själv att jag inte hunnit bli starkare.
Jag går sönder och lovar mig själv att kämpa vidare.
Ingen ska få styra så över mitt liv något mer!
Kidnappad verklighet
Natten blev morgon, morgonen går snart över i förmiddag. Fortfarande sitter rädslan kvar i kroppen.
Vissa mardrömmar biter sig fast hårdare än andra. De fortsätter med in i den vakna världen och påverkar hela dagen. Stresspåslag. En dörr slår igen eller någon som harklar sig och jag hoppar högt.
Drömmar är inte verklighet, men blir det ändå.
Alltihop var länge sen. Mitt liv är bra. Nu.
Ändå får det fortfarande styra. Ändå anpassar jag min vardag.
Hur bestämmer man över sitt autonoma nervsystem?
Studiebesök på andra sidan
Patienter i alla ära. Utan dem hade vi inte haft något jobb. Men så solidarisk är jag inte med dem att jag vill bli en av dem.Tyvärr är det inget man får välja.
Även jag måste sitta i det där väntrummet, titta nervöst på de andra människorna, se om någon känner igen mig. Sitta på fel sida om skrivbordet och berätta hemligheter som sen ska förevigas på en hårddisk någonstans. Vänta oroligt på provsvar.
Kan jag inte bara få må bra nu!?
Känslopanik
Inte nog med att det svämmar över av dem utomhus. Getingarna surrar frenetiskt även inne i mitt huvud.Tankar och känslor far omkring i ett virrvarr. Jag försöker gripa efter dem, få tag på dem, kunna lägga dem i ordning. Strukturera.
Det går inte.
Jag vill lösa problemet nu. På en gång. För att slippa detta känslosvall.
Logiskt förstår jag att det smartaste är att vänta. Låta getingarna flyga omkring. Försöka stå ut med att känna ett litet tag till.
Andas djupt.
Låt tankarna flyga.
Följ med.
Kom igen nu, Maskrosen!
Du klarar det här!
Tiden läker alla sår?
Det finns så många historier berättade av kloka underbara människor som är så helt uppåt väggarna. Historier som man inte tror kan vara sanna. Historier som jag önskade var ett enda stort påhitt.
Men det är de inte.
En del människor fårstår jag inte hur de är funtade. Människor som gör vidriga saker mot andra människor. Som förstör liv.
Återigen har jag träffat en klok, kompetent och väl ansedd läkare som råkat ut för en av dessa människor. De är vanligare än man tror. Jag vill bara hålla om och önska bort allt det hemska.
Samtidigt blir jag lite rädd. Jag vill inte att mina monster ska få styra mitt liv även när jag börjar närma mig 60. Då vill jag ha kommit över det hela. Då vill jag leva ett "vanligt" liv och ha en "vanlig" vardag. Jag vill inte ha det som de har det. Går det att slippa?
Jag vill må bra!
Velandets matematik
Jag vill så gärna prata om det. Jag vill så gärna höra att det inte är mitt fel.Men jag vill inte att någon ska veta.
För jag skäms.
Jag vill bli tröstad, jag vill bli peppad.
Men jag vågar inte berätta.
Ekvationen går inte ihop!
