Selektiv tumförlamning

Jag stirrar på telefonens display tills siffrorna blir suddiga.
Ett knapptryck bort. Mer är det inte.
Ändå kan jag inte få hjärnans signal att nå tummen.

114 14, står det.
Polisen.

De kommer att fråga vad som har hänt. När det har hänt. De kommer att fråga om jag vill göra en anmälan.

Samtalet är helt anonymt. De får bara reda på det som jag berättar. Än så länge är det jag som bestämmer. Ingenting behöver hända, om jag inte vill det.
Den lilla rörelsen i tummen är ofarlig.

Ändå vågar jag inte.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0