Mitt livs sista jullov har varit bra. Det bästa på länge till och med.

Ändå trillar jag dit. Kommer på mig själv med att gå omkring och önska att en istapp skulle trilla ner i huvudet på mig. Så kan jag inte hålla på!

Att livet är kämpigt är inget att betvivla. Men att ha det bra och ändå må dåligt - det är inte okej!

Under helgerna har nya glada stunder provocerats fram. Nu har det lugnat ner sig och jag har tid att slappna av. Direkt hinner jag trilla tillbaks i vana och välkända tankebanor. Som om de skulle inge en slags trygghet. Något som jag vet hur jag ska hantera.

Jag måste komma på ett sätt att ersätta dem med nya, mer positiva vanor!