Kärlekstrubbel

Det finns någon som tycker om mig.
Väldigt mycket.
En kille.

Det är något som borde vara bra. Det är något som borde göra mig glad. Det är något som jag borde trivas med.

Istället är det en hemmakur av exponeringsterapi.

Kärleksfulla ögon - flashback
En varm hand på min arm - flashback
Några vänliga ord - flashback

Det ska inte vara så här!!

Nu är det jul igen

Ensamhet.
Övergivenhet.

Gömd under en filt med andetagsfuktig luft. Ljudlösa snyftningar och långsamma tårar.

Inte synas. Inte märkas.

Bara hålla sig undan och sluta att existera. I alla fall en liten stund.
Bara hålla andan och inte finnas. I alla fall tills det är över.

Återigen är jag fem år och hela världen är alldeles för stor för att behärska. Mitt vardagliga förnuft har tagit flyget till vintersemestern, kvar blev de gamla överlevnadsmekanismerna. Jag vill inte vara med om det här en gång till! Jag vill vara stor nu!

En annan typ av julkänsla.

Tankefälla!

Jag vågar inte känna mig trygg.

Om det händer något positivt skäms jag.
Som att jag inte vore värd det.

Det är väl dumt!

Bristande insikt?

Kanske är det bara mig det är fel på.

Kanske är jag bara lat, det är därför det ser ut som det gör hemma.
Kanske är jag inte så smart, det är därför jag inte orkar läsa.

Hur lång tid kan man inbilla sig själv att man egentligen är en driftig person. Egentligen tycker om att klura på knepiga problem. Egentligen kan hanera, organisera och strukturera.

När måste jag acceptera att det är så här jag är.
Så här jag har blivit.

Inte än i alla fall.

Jag tänker fortsätta inbilla mig att jag är bra.
Så det så!

Modiga jag!

Ibland är livet bara sådär hemskt. Så är det.

Mest av allt är det en kram som behövs då.
Att be om en kram - eller att någon bryr sig - är det läskigaste man kan göra då.

Tänk om den man ber säger nej. Tänk om man tvingas stå där ännu mer ledsen och dessutom övergiven. Tänk att behöva stå ut med ännu mer alldeles själv.

Då är det bättre att aldrig ha frågat. Bättre att aldrig ha blottat sig själv. Bättre att skydda sig själv från risken att bli sviken.

Eller så får man den där kramen som man behöver. Några varma ord. En hand på kinden. Någon som håller om och skyddar.
Ibland är det bra att våga!

Gegga i hjärnan

Världen utanför är precis just det. Utanför. Jag är inte med. Inte hjärnan i alla fall. Känner på mig att det finns saker som jag borde ha koll på, saker som jag borde planera. Något som jag borde ha kollat upp.

Det har jag inte. Tänka kan jag inte. Vara förutseende och komma ihåg.

Runt mig finns en dimma. Gelé är vad hjärnan skvalpar runt i - eller har förvandlats till.

Är det mediciner? Stress? Brist på sömn? Kramabstinens?

Vet inte. Vet bara att jag inte har koll. Att tankarna inte kommer fram. Att jag lever i en liten bubbla som jag frenetiskt försöker kämpa mig ut ur.

Längtar tills när livet blir som vanligt!

Några droppar salt vatten

Här ligger jag i en soffa. Stirrar i taket och försöker gråta.
Det går inget bra.

Hur gör man för att lära sig gråta?
Skära lök har jag redan provat.

Befriande tårar är bra. Det är skönt att gråta när man är ledsen. Sorgen rinner iväg och lugnet tar över.
Att gråta en stund och sen må lite bättre gör jag gärna. Gå runt och bita ihop och låta bitterheten gro är inte lika trevligt.

Jag önskar att någon var nära och kunde ge mig en kram. Jag önskar att tårarna kan få ta med sig tomheten och saknaden av det självklara som jag aldrig har haft.
Jag önskar att jag orkade må lite bra.

Våga våga

Att säga Jag är ledsen är farligt om det är något som jag är riktigt ledsen över. Risken är för stor att jag får ett Skärp dig, Sluta fåna dig eller bara tysthet. Det gör alldeles för ont. Då är det bättre att inte säga något alls.

Idag vågade jag säga Jag är ledsen och fick en kram till svar.

.

Nej.
Det är inte okej.
Inte alls!

På bättringsvägen?

Datorn är inte på så ofta. Jag orkar inte trycka på knappen.
Orkar inte läsa bokstäverna.
Orkar inte formulera ord.

Jag tror att jag borde reagera. Tror att jag borde ta hand om.
Om mig - för ovanlighetens skull.

Jag behöver inte vara rädd längre. Adrenalinet behöver inte pumpa dygnet runt.
Tid att tänka.
Tid att känna.

Det är jobbigt det där...

Skulden går aldrig fri

Sommarkväll med ljummen vind, solnedgång och skratt som försvinner över vattnet. Tunna kläder och trädgårdsspel. Grilldoften gömmer sig bland äppelträden.

Det borde vara en idyll. Jag borde stormtrivas.
Det gör jag inte.

Människor är trevliga. Överdrivet trevliga. Gör allting rätt och artigt. Välstädat.
Jag känner mig malplacerad. Instängd.
Är inte en del av gruppen.

Det värsta är att den enda jag kan skylla på är mig själv. Jag väljer själv att ställa mig utanför gruppen, trots att jag är mitt bland dem. Det är jag som väljer att inte höra till trots att de andra bjuder in.

Jag känner mig falsk. Hur kan jag vara en del av dem när jag är så hemsk. (Jag vet att det inte är så, jag vet intellektuellt att det inte är så - men det känns så ändå.) Denna vedervärdiga människa är inte värd att beblandas med vanliga människor. Hur kan hon lura dem så?!

Hur kan jag känna så om mig själv?!

En sjuka eller inte sjuka - det är frågan

Darriga ben, ett lätt sus i öronen. Tankarna går långsamt, blicken går inte att fokusera.
PTSD eller sjuk?

Ännu har jag inte lärt mig att känna skillnaden.

Ska jag lägga mig och vila? Ska jag bara fortsätta som vanligt?
Vila är ingen bra lösning på PTSD. Fortsätta som vanligt inget bra om jag är sjuk.

Hur ska jag lära mig veta innan synfältet minskar, musklerna tappar tonus och jag hamnar som en våt fläck på golvet?

Hopplöshet

Egentid. Lugn och ro.
Ensamhet.

Jag försöker intala mig att jag kan själv. Att jag är trygg i mig själv. Att jag klarar det här.

Men det är inte sant. Även om jag säger orden och tänker tankarna stretar känslorna emot. Jag försöker hålla mig i det konkreta och konstruktiva, men känslorna drar iväg. Det destruktiva tar över. Ältandet.
  Tanken 'jag vill att allt ska bli bra' kommer inte att göra skillnad. Det måste till förändring.

Tyvärr vet jag inte hur.

Hur klarar man av något sånt här?

JAG KAN INTE SOVA!!

Hur länge ska det hålla på så här? Hur lång tid ska det behöva ta innan jag kan få någon slags normal sömn igen?

I nio år har jag brottats med mardrömmar. Det har visserligen blivit bättre, men till och från får jag spel över min dåliga sömn. I nio år har jag gått omkring med alldeles för mycket minustal på sömnkontot. 3-4 timmar per natt en dålig natt, 4-5 en bra natt. 

Under dessa nio år har jag gått omkring som en leende zombi och alla har trott att jag mår bra. Under dessa nio år har jag fullföljt läkarprogrammet, vik:at som underläkare, tagit körkort, flyttat till en annan stad, fått stipendium, suttit barnvakt. Kort sagt: Levt ett vanligt kandisliv. Alltid leende, alltid med glimten i ögat.

För om jag släpper den minsta lilla söm kommer tröttheten fram.

Jag vill sova!! NU!!
Antar att stress inte är någon vidare metod för det.

Nu när jag har fått vräka ur mig allt känns det lite bättre i alla fall. Dags att använda sömnskolans alla knep. Stänga av datorn. Lugn musik. Avslappningsövningar. Mindfulness.
Jag kan det där.

Är bara så less på att det fortfarande är en sån kamp.
Nio år!
Jag vill inget mer nu.

Nattelinatt

Snart tolv. Dags att stänga av datorn för länge sen.

Det har jag gjort.

Jag har till och med sovit en skvätt.
Mardrömmar. Skräck. Panik.

Så jag satte på datorn igen.
Tänka på något annat.

Snart sova en skvätt igen.

Tur med otur?

Nu och då dyker det upp människor som stör sig på mig. Människor som bara känner mig lätt, människor i periferin.
De stör sig på att jag har det så bra. De tycker att jag är självgod och beter mig överlägset.

"Det är orättvist att man kan ha så lätt för sig!"
"Typiskt att just du skulle ha sån tur! Det finns så många andra som hade behövt den bättre."
"Du som har det så bra ska väl inte klaga!"

Till viss del har de rätt. Ofta har jag tur. Det finns mycket som går väldigt bra. Många människor har det värre än jag.

Jag är så otroligt glad för allt det som är bra.

Men jag är inte perfekt. Det finns mycket som inte är bra. Mycket som jag inte låter någon annan få se. Så kommer jag låta det fortsätta vara. Jag vill inte att alla ska se. Vissa saker tillhör mitt privatliv.

Ändå gör kommentarerna ont. Det får mig att känna att jag borde kämpa ännu mer, bli ännu mer ödmjuk och ge ännu mer av mig själv till andra människor. Inte klaga när något går fel, inte sucka när något är jobbigt.
Det skulle få mig att gå under.

Vissa människor stör sig på mig. Så är det. Så kommer det alltid att vara. Oavsett vad jag gör.
Det viktigaste är att de som känner mig väl tycker om mig. Trots mina brister.
Tack alla vänner för att ni finns!


Var är pausknappen?

Ibland vill jag slippa känna. Få ta paus. Slippa vara.

Men bara för ett litet tag! ;)

Faanhelvet​esdjävlask​itpiss

Jag vill inte vara rädd. Vill inte behöva gömma mig. Orkar inte vara arg.

Önskar att det var jag som bestämde. Önskar att det räckte med att säga ifrån. Önskar att jag kunde få vara så stark som jag egentligen är.

Är så arg på att det finns någon annan som styr mitt liv!


Blue blues

Trårarna rinner medan och jag sitter frenetiskt och letar efter tre saker som jag lett åt under dagen. Jag vill skriva ett positivt inlägg. Jag försöker. Jag vill tro att jag är en glad människa innerst inne.
Just nu är det bara tårar som kommer.

Jag känner mig övergiven. Jag känner mig skändad. Jag skäms för att jag inte kan hålla ihop mig själv. Jag är ledsen över att jag inte orkar må bra.

Livet är tungt och jag kan inte bemästra det. Tornadon lyfter upp mig och det är bara att följa med. Att streta emot gör det bara värre.
Ändå vill jag kämpa med all kraft jag har. Stå upp för mig själv och visa att det här inte är okej. Hålla emot och ge igen. Vara någon som är värd att respektera.

Jag vill vara någon som är värd att tycka om.

Positiv insikt

Åka buss är bra. Då får tankarna rulla som de vill och nya insikter dyker upp. Dagens bussingivelse handlar om drömmar.

Mardrömmar har blivit vardag i min värld. Mördad, jagad, fångad, utsatt... Varje natt. Många gånger.

Jag tänker inte så mycket på det längre, så länge det håller sig som vanligt. Ibland är det lite extra djävligt och då är det besvärligt. Annars är det vardag.

Två gånger under veckan har det kommit någon och hjälpt mig. Två gånger har det kommit någon som räddat. Hållt om hårt och sagt att allt kommer att ordna sig. Någon som har fått det hemska att kännas lite bättre.

Är det något som håller på att hända?

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0