Känslopanik

Inte nog med att det svämmar över av dem utomhus. Getingarna surrar frenetiskt även inne i mitt huvud.
Tankar och känslor far omkring i ett virrvarr. Jag försöker gripa efter dem, få tag på dem, kunna lägga dem i ordning. Strukturera.

Det går inte.

Jag vill lösa problemet nu. På en gång. För att slippa detta känslosvall.
Logiskt förstår jag att det smartaste är att vänta. Låta getingarna flyga omkring. Försöka stå ut med att känna ett litet tag till.

Andas djupt.

Låt tankarna flyga.
Följ med.

Kom igen nu, Maskrosen!
Du klarar det här!

Du har väl läst: Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver, eller var det Åsa Nilsonnes bok? Jag har för mig att det var där det fanns en övning där man skulle låta känslorna komma och gå som i ett rum med öppna fönster. Låter bra i teorin men jag tränar fortfarande och känner mig som den eviga nybörjaren. Men det ska bli skönt den dagen jag behärskar tekniken.



Det är klart DU fixar getingarna. Det är jobbigt i stunden, men det går över, det vet du.



Skickar massor av kramar!

En sak jag testar när det är som värst är att försöka göra en tidsplan. Jag vet att det inte är det bästa sättet att få bort paniken på, men jag brukar kunna dämpa den en aning i alla fall.

Så när det surrar som värst (underbar liknelse!) med skolan, jobb och familj och kanske lite pengaproblem brukar jag försöka tänka ut vad som är det största problemet närmast i tiden, sen brukar jag försöka tänka om jag kan göra något aktivt åt det... Så nästa gång det kommer rusande tillbaka hänger jag mig ohämmat planerande, listande och organiserande av mina tankar - det blir lite som ett mantra.



Hoppas det hjälper.

Och heja dig - du klarar det precis som du klarat så mycket förr!

Stor kram!

FiaLisa, visst har jag läst Anna Kåvers bok! Den är bra.



drNever, listor och planering är bra. Det brukar jag också använda när saker behöver struktureras.



Tack båda för ert stöd. Jag kämpar vidare!