Så var sommardeppen ett faktum
Janejjanejjanejja
Beslutsångesten skrattar elakt och nyper till lite hårdare.
Ringa? Eller inte?
Be om hjälp?
Eller inte?
Ringa? Eller inte?
Be om hjälp?
Eller inte?
Vyssan lull...
Här sitter jag mitt i natten och sover inte ett dugg. Ingen ångest, inga tankar som far omkring. Bara vaken. Och trött.Jag har sett till att jag sover svalt. Jag har ätit ordentligt innan. Jag har följt god-natt-rutinerna. Jag har tagit sömnpiller.
Ändå sitter jag här mitt i natten och sover inte ett dugg.
Hur ska jag orka gå upp i morgon bitti? Hur ska jag orka ansvara för patienter i morgon?
Det är klart att det ordnar sig, det gör det alltid. Jobbet kommer att gå bra, jag har haft såna här nätter förut. En natt är inte hela världen. Jag kommer att somna några av småtimmarna.
Men jag är trött på att inte ha kontrollen. Trött på att inte kunna bestäma över min sömn. Trött på att inte kunna bestäma över mitt liv.
Jag vill ta tillbaks kontrollen!
Usch!
Greppet runt handleden blir hårdare. Jag försöker dra mig ur, men det ökar bara smärtan i axeln. Benen verkar inte vilja lyda. Jag springer utan att röra mig ur fläcken.När jag öppnar ögonen är allt mörkt. Under några andetag funderar jag febrilt. Var är jag?
Just ja. Hemma. I sängen.
I trygghet.
Försöker andas bort adrenalinet, men det är lönlöst. Bäst att kapitulera och gå upp ett tag. Göra något annat. Skriva ett blogginlägg till exempel. Sen brukar det vara lättare att somna om.
Usch och fy för mardrömmar!
Senvägar
Är detta den bästa guidningen jag har lyckats ordna för mitt liv? En salig röra och en klämkäck uppmuntrande kommentar.Sommardeppen börjar dra igång.
Kompisarna försvinner på resor med människor som betyder något. Kvar blir jag. Ensam. Jag betyder inte tillräckligt mycket för att spendera viktig tid med.
Dags att opponera sig!
Det finns mer i livet än arbete, men jag har i alla fall ett arbete! Snart har jag dessutom en examen. Arbetsutsikterna ser bra ut, jag vet vad jag vill bli när jag blir stor. Jag har en egen lägenhet, jag har vänner som bryr sig. Jag har en familj som finns där för mig. Jag är på god väg att reda upp det enländiga eländet.
Kämpa emot för allt vad du är värd, Maskrosen! Det kommer att gå bra det här!
Blomstrande midsommar
Det känns bra att kunna ta vara på tiden. För inte länge alls sen var det en omöjlighet. Var tvungen att aktivera och förtränga vad jag än gjorde.
Nu har jag lärt mig att bara vara. Utan att allt det onda tar över.
Framsteg! :)
Stilnoct-rus
Tankarna går inte ihop. Jag kan inte riktigt förstå. Tänker mig att jag ska skriva, men vad var det nu jag skulle skriva?
Plötsligt blir bilden en till, radavstånden är dubbla. Vad har jag gjort för att få det så?
Varför började jag inlägget? Jag vet att jag hade en tanke när jag satte igång, det vet jag bestämt. Hade det något med apelsingrodan att göra? Antagligen något symboliskt, hon är ju sån.
Får man vara förvirrad? Eller är förvirringen något man bör hymla med och göma under rocken?
Nä, nu sover jag i stället!
Känslofakir
Jag tycker om att bli berörd. Jag tycker om att känna.
Allt det hemska har lärt mig att koppla bort. Stänga av. När omvärlden blev för tung för att orka med tryckte jag på knappen och så fanns inget kvar. Bara tomt.
Just då: nödvändigt.
Nu: vedervärdigt.
Jag vill känna. Jag vill ryckas med. Jag vill glädjas och förfasas. Jag vill gråta, jag vill älska.
Ibland kan jag få en instinktiv lust att provocera mig själv mot det hemska. Tvinga fram känslorna. Trakassera mig själv så som syskon kan reta gallfeber på varandra.
Bara för att känna. Känna något.
Istället för inget.
Värre än ångesten är att inte känna alls.
Allt det hemska har lärt mig att koppla bort. Stänga av. När omvärlden blev för tung för att orka med tryckte jag på knappen och så fanns inget kvar. Bara tomt.
Just då: nödvändigt.
Nu: vedervärdigt.
Jag vill känna. Jag vill ryckas med. Jag vill glädjas och förfasas. Jag vill gråta, jag vill älska.
Ibland kan jag få en instinktiv lust att provocera mig själv mot det hemska. Tvinga fram känslorna. Trakassera mig själv så som syskon kan reta gallfeber på varandra.
Bara för att känna. Känna något.
Istället för inget.
Värre än ångesten är att inte känna alls.
Tankesnurran som aldrig stannar
Sömnen vill inte infinna sig. Jag har räknat 3267 får (sen tappade jag bort mig), lyssnat på avslappnande musik, druckit varm mjölk, bara väntat, ätit piller.Ändå är jag fortfarande vaken.
Jag saknar så många saker som jag tycker att jag borde ha rätt till. Saknaden av bekräftelse lämnar ett stort tomrum. Ibland känns det som att man kan hälla i hur mycket bekräftelse som helst, men det blir inte fyllt ändå.
Jag tror att det är ett hål i botten.
Hur hittar jag något att täppa till med så att livsglädjen inte rinner ut?
Det gör ont att sakna. Det gör ont att känna sig sviken. Det gör ont att känna sig förnedrad.
Det gör ont att ingen såg. Ännu ondare att få reda på att någon såg men inget gjorde.
Någon som kan sia om framtiden?
Idag känner jag mig ensam. Det är en grå, långtråkig följetong. Jag önskar att ensamheten inte vore så djupt rotad i mig.
Intalar mig själv att jag hade kunnat känna mig lika ensam trots att jag hade massor av människor runt mig. Inbillar mig att ensamheten är inte så farlig som den känns.
Just nu är det ingen fara. Just nu är det okej.
Men jag vill inte ha det så här för all framtid.
Med största sannolikhet kommer jag inte ha det heller. Jag vet det.
Önskar att jag hade vågat lita på att allt kommer att bli bra.
Intalar mig själv att jag hade kunnat känna mig lika ensam trots att jag hade massor av människor runt mig. Inbillar mig att ensamheten är inte så farlig som den känns.
Just nu är det ingen fara. Just nu är det okej.
Men jag vill inte ha det så här för all framtid.
Med största sannolikhet kommer jag inte ha det heller. Jag vet det.
Önskar att jag hade vågat lita på att allt kommer att bli bra.
Att jag inte har tänkt på det förut...
"Det ordnar sig", sa hon och skakade av sig.
Hur kan du veta det! ville jag skrika. Och sen fick jag en insikt.
Att inte våga lita på att man klarar tentan, att inte våga lita på att man får jobbet, att tvivla på vardagssaker... Det är det många som gör. Men att våga lita på personer, att livet i det stora hela blir bra, det verkar många runtomkring mig ta för givet. De runtomkring mig verkar ta för givet att det finns vänliga människor runtomking dem. Ta för givet att ingen kommer att göra dem illa.
Det vågar inte jag göra. Jag vet att det kan gå åt skogen. Jag vet att det finns situationer som jag inte kan hantera. Jag vet att det finns människor som jag inte kan försvara mig inför. Trots att jag är stark. Trots att jag är smart. Trots att jag har bra människor runtomkring mig.
Det räcker inte alltid.
Jag saknar spärren att "det kan inte hända mig".
För det har hänt.
Hur kan du veta det! ville jag skrika. Och sen fick jag en insikt.
Att inte våga lita på att man klarar tentan, att inte våga lita på att man får jobbet, att tvivla på vardagssaker... Det är det många som gör. Men att våga lita på personer, att livet i det stora hela blir bra, det verkar många runtomkring mig ta för givet. De runtomkring mig verkar ta för givet att det finns vänliga människor runtomking dem. Ta för givet att ingen kommer att göra dem illa.
Det vågar inte jag göra. Jag vet att det kan gå åt skogen. Jag vet att det finns situationer som jag inte kan hantera. Jag vet att det finns människor som jag inte kan försvara mig inför. Trots att jag är stark. Trots att jag är smart. Trots att jag har bra människor runtomkring mig.
Det räcker inte alltid.
Jag saknar spärren att "det kan inte hända mig".
För det har hänt.
"Nämen, hur är det?"
En orolig skötare stannade i korridoren utanför läkarexpeditionen och tittade på mig med huvudet på sned. Tog några snabba steg och gav mig en lätt kram.
"Eh, va? Öh... Det är bra?"
Svarade kandidat Maskrosen förvånat.
Där satt jag för mig själv och väntade på överläkaren. Ritade lite i ett block, läste lite, fördrev tiden. Tänkte eller kände inte något speciellt.
Uppenbarligen lyste det igenom ändå.
För en gångs skull var det någon som såg hur jag mådde!
Med ens var inte världen så hemsk längre.
Bete noire
Denna söndag blir en dag präglad av sömnskuld. Mardrömmarna kommer oftare och oftare. Min terapeut ler och säger att det är positivt - det betyder att vi är på väg framåt. Det är säkert sant. Men det är jobbigt.Jag längtar efter att få sova en hel natt. Jag längtar efter att få känna mig utsövd.
Jag är på väg dit, det vet jag. Jag är på väg framåt. Det kommer att bli bra. Det kommer att ordna sig.
Det gäller bara att stå ut hela vägen fram.
Nu skiter jag i det här
Jag lägger mig raklång mitt på golvet och tänker inte resa mig igen.
(Endast bildligt talat - men det är så det känns...)
(Endast bildligt talat - men det är så det känns...)
:(
"Jag är ledsen. Har du lite tid över för mig? Jag skulle behöva att någon bryr sig lite."
Att det ska vara så svårt att säga!
Ännu svårare är det när svaret blir nej. Ingen tid möjlig att frigöra. Ingen möjlighet att hjälpa, trösta eller finnas till. Ingen ork att skicka glada tillrop - det är för mycket runtomkring.
Hur ska jag då orka?
Att det ska vara så svårt att säga!
Ännu svårare är det när svaret blir nej. Ingen tid möjlig att frigöra. Ingen möjlighet att hjälpa, trösta eller finnas till. Ingen ork att skicka glada tillrop - det är för mycket runtomkring.
Hur ska jag då orka?
Samvetskval - igen
Vännerna lyser med sin frånvaro. De har inte övergett. De vill och de tycker om mig. De bryr sig. Tiden är bara lite knapp. Så är det ibland.
"Ibland" har var varit lite för länge nu.
Jag kämpar på. Jag ler och är glad. Försöker se ut som att det inte gör något. Försöker ta mig framåt själv. Är överseende. Förstår.
Men jag orkar inte kämpa själv. Jag behöver mina vänner. Jag behöver glada tillrop, jag behöver trevliga myskvällar.
Varje gång mobilen piper med ett meddelande om att vi måste ställa in blir klumpen i magen lite tyngre. Jag klarar inte av att höra att det inte finns tid förrän långt in i maj, klarar inte att höra att det inte finns möjlighet att ta sig tid. Så jag slutar att höra av mig. Resultatet blir att telefonen är tyst.
Inte bra, men jag orkar inte.
Jag blir så besviken! För det skäms jag. Jag får dåligt samvete. Mina vänner kan inte alltid ha tid för mig. Jag äger inte dem. Men jag känner mig bortvald - även fast jag vet att det inte är så.
Jag vill inte kämpa ensam...
Återhämtning
X antal timmar sömn och två vilodagar senare är jag människa igen. Tentan gick bra, våra lärare rättar snabbt så jag vet redan att jag har klarat mig. Skönt!
En ledig dag till att göra ingenting på. Jätteskönt! Ingen panik över ensamheten, bara lugn och ro. Jag tror att jag börjar bli lite starkare. Jag börjar bli tryggare i mig själv. En underbar känsla!
En ledig dag till att göra ingenting på. Jätteskönt! Ingen panik över ensamheten, bara lugn och ro. Jag tror att jag börjar bli lite starkare. Jag börjar bli tryggare i mig själv. En underbar känsla!
Sjukt trött
Ingenting fungerar. Jag sover inte och orkar därför inte med dagarna. Orkar inte kämpa. Orkar inte ta tag i. Orkar inte vara duktig.
Tentan kommer att ordna sig. Det kommer att bli bra. Nu ger jag upp pluggandet och kryper ner under filten i soffan i stället. En kort tupplur kanske hjälper mig att ta tag i livet en liten stund till.
A beautiful mind
I går kväll gick det en underbar film på TV. A beautiful mind om nobelpristagaren John Nash. Förutom en fenomenal begåvning för matematik led han också av schizofreni. De förödande konsekvenserna av att inte kunna skilja på verklighet och fantasi växer fram. Klurigt och sinnrikt. Dessutom en bra upppstart inför nästa kurs - psykiatri.
Jag är lite nervös. Risken finns att det kommer mig väldigt nära. Hur jag reagerar på det vet jag inte. Sannolikt kommer jag att vara arg. Ofta. Kanske ledsen. Jag ska i alla fall inte vara kandidat på samma sjukhus som jag tidigare varit patient. Det känns skönt.
Den ständiga frågan: hur ska jag göra med kursledningen? Kan jag lita på att de ser vikten av att gå i terapi och hjälper mig att komma ifrån? Eller är det även här bäst att säga så lite som möjligt och sedan smita?
När jag blundar ser jag fler...
Gömmer undan bilderna långt där inne och bestämmer mig för att sova gott.
