Greppet runt handleden blir hårdare. Jag försöker dra mig ur, men det ökar bara smärtan i axeln. Benen verkar inte vilja lyda. Jag springer utan att röra mig ur fläcken.

När jag öppnar ögonen är allt mörkt. Under några andetag funderar jag febrilt. Var är jag?
  Just ja. Hemma. I sängen.
  I trygghet.

Försöker andas bort adrenalinet, men det är lönlöst. Bäst att kapitulera och gå upp ett tag. Göra något annat. Skriva ett blogginlägg till exempel. Sen brukar det vara lättare att somna om.

Usch och fy för mardrömmar!