Sömnen vill inte infinna sig. Jag har räknat 3267 får (sen tappade jag bort mig), lyssnat på avslappnande musik, druckit varm mjölk, bara väntat, ätit piller.
Ändå är jag fortfarande vaken.

Jag saknar så många saker som jag tycker att jag borde ha rätt till. Saknaden av bekräftelse lämnar ett stort tomrum. Ibland känns det som att man kan hälla i hur mycket bekräftelse som helst, men det blir inte fyllt ändå.
Jag tror att det är ett hål i botten.

Hur hittar jag något att täppa till med så att livsglädjen inte rinner ut?

Det gör ont att sakna. Det gör ont att känna sig sviken. Det gör ont att känna sig förnedrad.

Det gör ont att ingen såg. Ännu ondare att få reda på att någon såg men inget gjorde.