Ögonen stirrar tomt.
Stora pupiller.

Blek hud mot magra revben.
Stilla bröstkorg.

Två minuter ska stetoskopet lyssna efter livstecken.
Efter hjärtslag.

Två minuter då mina egna hjärtslag aldrig har varit starkare.
Två minuter av rädsla att en hand ska gripa om min handled.

Inget händer.
Såklart.
Likfläckarna talar sitt tydliga språk.

Mindre än någonsin slår sig en AT-läkare i för stora sjukhuskläder ner på läkarexpeditionen för att fylla i dödsbeviset.