Det sägs att det finns ett liv efter AT.
Jag börjar tro dem.

Snart har 21 månader gått. Snart är utbildningen klar. (Ja, i alla fall ända tills man börjar specialistutbildningen...)
En ynklig, naiv och ambitiös ung låtsas-läkare har växt till en stundtals bitter och cynisk, något mer distanserad och klok och mer svårövertalad fortfarande ung med på-riktigt-doktor.

Det känns som att jag vet vad jag håller på med. Jag vet när jag ska be om hjälp, jag vet vad jag klarar själv. Jag känner mig trygg i mötet med patienter och andra personalkategorier. Jag vågar uttrycka mig med pondus och stå för min åsikt.

Jag håller på att bli stor.
Jag tycker om det!