Innan fötterna var innanför den bortrationaliserade tröskeln på akuten började jag springa. Sökaren pep ihärdigt. Frågor for som myggor i luften, svaren inte fullt lika snabba.
Hela dagen.

Sjuka människor som jag vek ut och in på mig själv för att hjälpa.

Ändå står jag där med utskällningnen rätt i ansiktet för att jag inte gör tillräckligt.

Det var inte mig han skällde på egentligen. Jag vet det.
Jag ska inte ta åt mig. Det är väl klart.

Men det krävdes många djupa andetag för att hålla mig professionell även efter tio timmars hårt arbete och x antal minuters utskällning senare.
Många.