Snart är jag färdig. Det kommer närmare och närmare hela tiden.
Varje sekund, faktiskt.

Äldrekursare berättar skräckhistorier om hur de blivit lämnade ensamma under första läkarvik:et. Vilken chock de fått när de insett hur mycket ansvar man står med.
  "Lilla jag" ska ta hand om andra människors liv.
  Jag som inte ens kan ta hand om mitt eget...

Det är skrämmande.

Samtidigt känns det bra. Skönt att äntligen få styra åtminstone lite över sin arbetsdag. Skönt att få inse att det man kan räcker. Skönt att få ta ännu ett kliv in i vuxenvärlden.

Visst kan jag segla utan vind!
Visst kan jag ro utan åror!

Men vännerna håller jag mig hårt i. Utan dem går det inte.
När det bruna kuvertet dimper ner i brevlådan, då blåser det storm.
Då stöttar vi varandra. Håller i. Hårt.

Aldrig skiljs jag från vännerna, även om jag fäller tårar.