Psykiartikursen har många spännande inslag. Idag hade vi ett seminarium med fokus på känslor. Både våra egna och patienternas.

Motöverföring är ett av de nya orden jag har lärt mig idag. Det är den känslan som patienten väcker inom oss. Tex om en patient är sorgsen kan vi komma på oss själva med att vara sorgsna när vi går därifrån, eller om en patient som är dolt aggressiv får oss att bli obehagliga till mods.
  Genom att lära sig att känna igen vad man själv känner i ett möte kan man till slut använda det för att få en hint om diagnosen. Om man kommer ut andfådd från ett samtal trots att man bara suttit stilla kanske det är en uppseglande mani. En annan människa kanske känner sig irriterad av att ha träffat samma patient. Det är inte vilken känsla det är som är huvudsaken, utan att man jämför med sina tidigare reaktioner och känslor.

Luddigt och diffust som alltid när psyket ska diskuteras, men ändå användbart. Det är inget diagnosredskap, men en stor hjälp.

En sak som gjorde mig förvånad var hur dåliga vi läkarstudenter är på att identifiera känslor. Seminariet utgick från patientsamtal inspelade på video, vi stannade till och från under filmen och diskuterade.
  "Vad kan han ha känt här?" frågade seminarieledaren.
  "Du är dum i huvudet!" sa kandidaten.
  "Ja, så kanske han tänkte, men vilken känsla tror du låg till grund för den tanken."
  "Jag tror att han tyckte att läkaren var inkompetent."
  "Ja, men det är en åsikt, inte en känsla."

Så fortsatte det:
  "Jag tror att hon inte vill vara här." "Han ser ut att vilja fly." "Det ser ut som att hon skulle börja gråta snart."

Rädsla kunde de flesta identifiera. Alla de andra känslorna beskrevs med tankar eller åsikter. Hur kommer det sig? Är människor generellt dåliga på att sätta ord på och identifiera känslor? Eller är det symtomatiskt för oss läkarstudenter?