Medmänsklighetsplikt?
På avdelningen låg en kvinna som kommit till akuten efter ett självmordsförsök. Hon hade under en tid vid ett flertal tillfällen blivit våldtagen av en man i sin närhet. Till slut orkade hon inte längre utan svalde ner ett antal tabletter med ett glas rödvin. Mängden tabletter var ändå inte så stor, så rent medicinskt var hon utom fara, men hon lades in över natten för observation.
Hur hanterar läkarna detta?
"Det här är en känslig situation så den ska vi peta i så lite som möjligt", och sen lät de bli att gå in till henne.
Hur kan man göra så?! Tyckte de verkligen att den bästa lösningen på problemet var att lämna henne helt ensam i väntan på utskivning? (Även personalen på avdelningen lyste med sin frånvaro på rummet, med hänvisning till "respekt för hennes integritet och den svåra situationen".)
De här läkarna var varken utbildade psykiatrar, psykologer eller terapeuter. Självklart ska de då inte heller ge sig in på deras yrkesområden. Men medmänniska tycker jag att man har skyldighet att vara oavsett utbildning. Som läkare förväntar jag mig dessutom att man besitter ett större mått av medmänsklighet än genomsnittet. Uppenbarligen är så inte fallet.
Med veckans föreläsningar färskt i känslominnet (se inlägget En mörk förmiddag) reagerar jag ännu kraftigare. Hur kommer det sig att vi på läkarprogrammet inte får lära oss att hantera de här situationerna?
Människor jag beklagar mig för om detta säger att den undervisningen kommer under psykiatrikursen. Jag vet inte om jag vågar lite på det. Dessa läkare måste ha klarat sig igenom psykiatrikursen och de verkar inte ha tagit till sig det.
Går det över huvud taget att undervisa i medmänsklighet?
Ja vad gör doktorn när doktorn inte vet vad hon/han ska göra? Ofta ingenting.
Vad gör doktorn/sköterskan när de vet att det leder till en oerhörd massa merarbete att anmäla en förälder, börja reda ut en misshandelssituation? Ofta kan de låta bli helt enkelt för att orken inte räcker till.
Som student kan man be att få en genomgång av hur den här sortens patienter ska handläggas, det brukar få igång lärarna litet. Man kan kontakta sudierektor för kurden, och programnämnd/motsvarande för att påpeka behovet av mer handlingsinriktad utbildning. Man kan själv föreslå exempelvis specieltt kunniga doktorer eller jurister siom föreläsare. Man kan ordna eget studiebesök, man kan skriva projektarbete och sedan skicka det till alla kursledare... ja det var några uppslag för den som vill få mer ochh bäyttre undervisning.
Tyvärr låter det inte som om kvinnan du beskriver fick den hjälp hon behöver, samtidigt är det svårt att veta vad som är bäst på sikt - en namälan av den som hon anger som våldtäcksman kan resultera i att hon blir bestraffad, och det är svårt att skydda henne i det läget om hon inte är beredd att flytta till ett skyddat boende, vilket ju är ett väldigt stort steg att ta...
Min tanke var inte att diskutera en anmälan med henne. För att jag skulle bli nöjd hade det räckt alldeles utmärkt med vanligt hyfs. Gå in och sätta sig på en pall bredvid sängen, berätta att rent medicinskt var hon utom fara men att vi självklart såg detta som allvarligt. Förklara vad som kommer att hända på avdelningen (vilket antagligen inte var så mycket eftersom hon var medicinskt färdigbehandlad), att man funderar skicka en remiss till öppenvården inom psykiatrin. Höra vad hon tänker om det. Bete sig som att hon var en vanlig patient, inte någon som drabbats av en farlig smitta.
Hej,
Förstår verkligen vad du menar Maskrosen. Jag hade också blivit (än mer?) upprörd i din situation. Tyvärr tycker jag att sjukvården är full av såna här situationer där normal "hyfs/medmänsklighet" tycks ha försvunnit.
Ursäkta om jag verkar dum, men jag fattar inte riktigt vad utbildningen i psykiatrikursen har med det här (att visa medmänsklighet) att göra. Okej, det är att hårddra det, men du förstår min poäng?!
Jag tror det enda man själv kan göra är att föregå med gott exempel och våga säga ifrån där det behövs.
Tack för ditt inlägg Pauline! Det känns bra att höra att någon håller med. Ofta känner jag mig som en "naiv liten kandidat" och att ingen mer än jag bryr mig (underförtått: och att jag bara är fånig som bryr mig).
Som tur är har jag sett med egna ögon att vården är full även av bra läkare som hanterar liknande situationer fenomenalt, men det är de som i inlägget ovan som skrämmer mig. Jag inbillade mig någonstans att alla skulle bli "vuxna" och att det innebar att man blev en klok medmänniska.
Jag har insett att så inte är fallet och det har fått mig att anstränga mig ännu mer för att åtminstone mina patienter ska bli bra bemötta.
Jag har också varit med om en liknande situation, patienten hade tagit för många tabletter med alkohol och lades in för observation. Då mannen förlorat sin bostad precis tolkades hans självmordsförsök som ett simpelt trick att få tak över huvudet. Jag blev minst sagt chockad när jag hörde avdelningsläkarnas kommentarer och såg deras menande minspel. Sjukskötaren för patienten i fråga klagade också högljutt över hur jobbig patienten var och när jag frågade var patienten ska ta vägen efter utskrivning (då han inte har något hem att gå till) så svarade ssk att "jag blir väl tvungen att ringa några samtal men det är inte så lätt". Jag kan förstå att det inte är lätt, och att olika arbetsuppgifter är olika "roliga" att ta tag i, men att skylla allt på patienten känns oproffsigt.
Jag blev verkligen jätteledsen efter min vecka på akutvårdsavdelningen. Jag upplevde att det var enorm skillnad på hur olika typer av patienter behandlades. Hade ovan nämnda herre t.ex. varit vältalig akademiker och kommit in för någon annan typ av åkomma kan jag sätta mycket på att han skulle behandlats på annat sätt.
Det finns bra människor inom sjukvården. Det finns humanistiska människor. Ibland träffar man dock tyvärr för många av de andra.
Med den historien med dig förstår jag att du blev ledsen av din placering. Man vill ju gärna tro att alla ska få hjälp och att alla ska bli vänligt bemötta. Hoppas att du har haft bättre placeringar sedan dess!
