En annorlunda barndom

De allra jobbigaste situationerna är för mig sådana med mycket känslor (även egna) inblandade, och de svåra att förbereda. I efterhand kan man analysera sig själv och försöka förstå varför man reagerar som man gör och möjligen stå bättre förberedd till nästa gång. Men innan situationen uppstår är det nog ofta omöjligt.



Tänker du själv på någon speciell situation?

Precis som du tänker jag på situationer som involverar mycket känslor. Men till skillnad från dig tror jag att de går att förbereda. Jag tror att man kan träna sig i att hantera även oförutsedda känslomässiga situationer (genom att lära sig hantera sina egna känslor kan man också handleda andra i att hantera deras känslor).



Anledningen till att jag börjat fundera kring detta är två ytterligheter. Å ena sidan finns det många människor i vårt samhälle som är väldigt "naiva". De tar för givet att allt ska fungera som de vill - problemen ska aldrig komma dem nära utan det löser någon annan. Å andra sidan finns det människor som tycker att alla som klagar är "jobbiga" och att så fort man är ledsen är det något psykiskt fel på en.



I det första fallet blir problemet att dessa personer inte lär sig att hantera motgångar. Även små saker blir då stora och kanske till och med ohanterliga.



I det andra fallet blir det lätt så att man bagatelliserar det trauma som människor har varit med om. Vissa saker är det faktiskt normalt att reagera kraftigt mot. Det är varken sjukligt eller underligt (däremot antagligen väldigt obehagligt för en utomstående att se).



När människor från dessa kategorier (ofta patient och sjukvårdspersonal) tvingas hantera varandra blir det ofta en stor krock.



Min tanke med inlägget var att locka till funderingar kring var någonstans mellan dessa ytterligheter man befinner sig. Vad bör man befinna sig? Vad bör man som sjukvårdspersonal acceptera? Vad bör man som "patient" lära sig att hantera själv och vad borde man lättare kunna få stöd i?