Julstress?
Det börjar bli dags att röra sig vidare och träffa kompisar. Men mina kompisar springer omkring på måste-möten och har inte tid att träffa mig. De skulle säkert gärna vilja, det är bara svårt att klämma in.
Vad då klämma in? Min största prestation på dagarna är att få tiden att gå. Patetisk känner jag mig när jag inte har en massa middagar att springa mellan. Inte måste tacka nej till gammelmoster för att jag ska någon annan stans.
Jag ska ingen stans alls. Inte ens till gammelmoster.
Jag känner mig övergiven. När det blir dags att tillbringa tiden med dem som betyder mest, då blir jag ensam. Vad säger det om mig?
Inte var det sant, det finns nog många som hellre skulle tillbringa tiden någon annan stans än de gör just nu. Det kanske inte blir så att man tillbringar tiden där man helst vill utan där man måste. Övergiven behöver jag nog inte känna mig.
Tyvärr gör jag det ändå...
Du är inte övergiven. Inte så länge du inte överger oss, vännen. Och kanske inte ens om du gör det? God fortsättning, Maskis!
Kan nog stämma in i din beskrivning på att man ska klämma in diverse saker och anledningar under dagar där man helst av allt hade gjort någonting annat. Förvisso är jag rätt bra på skala bort eventer jag inte vill göra, det är trots allt en själv och det handlar om, men vissa är sådana måsten man inte undkommer även om man vill. Helst av allt skulle jag bara vela sitta hemma hos min pappa, känna ett rogivande lugn, dricka ett glas vin och bara vara. Men istället ska man åka överallt med ungarna, hälsa på varenda fan och hans moster, plugga till tentor och vara social. Det är inte helt roligt det heller. Ska vi bytlåna en dag?
Kandidatpappa: Tack! Känns bra att ha er med mig! God fortsättning själv!
Doktoranden: Jag byter gärna en dag! ;) Jag förstår att det blir tokigt när det blir för mycket åt andra hållet också. En lagom blandning av bara vara och göra roligt skulle vara det bästa. Men också ganska svårt att få till...
Jag hoppas att du får lite lugn och ro mellan varven också!
