Hopplöshet
Ensamhet.
Jag försöker intala mig att jag kan själv. Att jag är trygg i mig själv. Att jag klarar det här.
Men det är inte sant. Även om jag säger orden och tänker tankarna stretar känslorna emot. Jag försöker hålla mig i det konkreta och konstruktiva, men känslorna drar iväg. Det destruktiva tar över. Ältandet.
Tanken 'jag vill att allt ska bli bra' kommer inte att göra skillnad. Det måste till förändring.
Tyvärr vet jag inte hur.
Hur klarar man av något sånt här?
Jag har faktiskt inte den blekaste aning, vilket inte heller gör det ett dugg lättare när man i dina texter bara läser A (verkan) utan att veta B (orsak).
Såg, om det var i förrgår, programmet "Det blir bättre" om Magdalena Graaf och hennes historia; om varför det så ofta blir en värre situation och "straff" (perhaps fel ordval) för den som utsatts för det hemska än den som delade ut allt det svåra/jobbiga mot en. Så egentligen kan jag inte säga mer än att det Kommer Bli Bättre, finn styrka i det. Du är en maskros, en stark sådan.
Och för lite extra inspiration och motivation ger jag dig Mike Vujicic!
http://www.youtube.com/watch?v=Gc4HGQHgeFE&feature=related
Tack för ditt inlägg!
Verkligen underbar film. Jag älskar den! Brukar titta på den ibland för att få le lite. :)
Jag brukar ställa mig själv samma fråga - "Hur klarar man av något sånt här?". Efter flera år vet jag fortfarande inte svaret.
Jag vet bara att ena dagen funkar jag och det mesta omkring mig superbra och andra dagen är jag tillbaks i mitt destruktiva handlande och tankesätt..
