Grattis! Du har vunnit en rosa bil i valfri färg!

Nu är jag officiellt arg.

Jag har pratat med studiedrektorn om mitt kommande AT-block.
Först var det löneförhandling: "Du får den här lönen."
Sen önskemål om medicin eller kirurgi först: "Jag vill gärna börja med medicin." "Det finns inga platser där, du får börja på kirurgi."
Önskemål om valfria placeringar: "Det området går inte att välja på. Du får välja det här eller det här."
Önskemål om semester: "Du kommer att vara ledig de här veckorna."

Varför bemöda sig att fråga om man ändå bara tänker informera? För att hoppas på att jag kommer att önska "rätt" och tro att jag har valt själv?

Äntligen hemma!

Jag har det bästa jobbet i världen! :)


En liten kråka

Blicken flackandes mellan golvet och knät där fingrarna plockar bort noppror i strumpbyxorna. Brunsvart hår med råttfärgad rand närmast skalpen. Stortån gungar upp och ner.

Jag förstår att hon inte tror att någon kan hjälpa henne.
Jag förstår att hon tror att det inte finns någon hjälp att få.

Att ha blivit så illa behandlad så många gånger sätter spår. Att om och om igen blivit sviken gör att det inte finns någon att lita på. Att ha tvingats ta hand om sig själv sen man lärde sig gå gör att man inte vet hur man blir omhändertagen.

Jag vill hjälpa.
Jag inbillar mig att jag kan hjälpa.

Jag vill berätta så att hon förstår. Så att hon ser att jag förstår.
Men det kan jag ju inte.

Jag vill inte att hon ska behöva vara så ensam!

Veckorapport

En vecka som läkare avklarad. Huvudet är fullt av nya intryck. Läkemedelsdoser rullar förbi. Drömmarna är fyllda av vita rockar som fladdrar förbi och patienter som skriker. Hjärnan jobbar full fart med att processa.

'Gav jag verkligen rätt dos morfin till han på 4:3?'
Jag sätter mig upp i sängen.

Jodå, det stämde.

'Tänk om hon på 5:2 egentligen hade en hjärtinfarkt, kanske var det därifrån illamåendet kom?'
Vänder mig och somnar om.

Jobbet är på jobbet. Hemma är hemma.

Just nu är allt intryck och jag anstränger mig att andas mellan varven. Det kommer att landa. Arbetsbelastningen är lagom, jag hinner med. Snart kommer jag att inse att jag faktiskt kan tillräckligt för att det här ska gå bra. Det är inte så stor skillnad mot att vara student. Det finns fortfarande människor att fråga, jag gör ungefär samma saker.

Det kommer att gå bra det här! :)

Första dagen...

...har gått bra. Men nu är jag väldigt trött. Ni får nog tyvärr vänta på rapport ett litet tag till. Lite kvällste i soffan och sen sovdags.


EXAMEN!



Nu är jag läkare på riktigt! :)

Hjälp!

Snart är det dags.
Snart är det på riktigt.

HJÄLP!
Hur ska det här gå?!

Hur kan det vara så att jag om bara en ynka vecka är så mycket mer kompetent än jag är nu? Mer pondus, säkrare i min läkarroll.
Vad är det för skillnad förutom att det på min namnskylt står "underläkare" istället för "med. kand."?

Ingen alls.
Jag är fortfarande jag.

Och det är just det som är så läskigt!

Färdig!

Läkarprogrammets sista tenta är skriven. Det gick bra. Alla obligatoriska moment är gjorda, alla seminarier igentagna, alla jourer gådda.

Den 14 januari tar jag examen! :)

Fylld tomhet

Ett stort hål är allt som finns i mitt huvud. Ett hål som är fullproppat med medicinska termer, utredningsförslag, mediciner, biverkningar. Labprover, bakterier, virus och...

...pepparkaka...

...röntgenbilder. Utbildningens sista tenta är på fredag och jag har gett mig den på att klara den.  Jag har pluggat, repeterat och vilat. Tittat igenom en gång till, sovit och skrivit sammanfattningar. Gjort gamla tentafrågor...

...pepparkaka...

...och instuderingsfrågor. Anteckningarna är noga sorterade och strukturerade. I en förhoppning om att det ska få tankarna att bli desamma.

En massa kunskap är lagrad där inne. Jag vet det. Ändå är det bara tomt när jag letar.
Det är bara den vanliga pretenta-konfusionen. När jag sätter mig med nyvässad penna, slipat suddigum och de envisa frågorna kommer allt trilla ut. Tills dess ska jag bara...

...äta pepparkaka!

Det går vägen!

Vad jag har kämpat! Det är fortfarande en bra bit kvar, men jag är kvar på banan.
Jag tror faktiskt att jag kommer klara det här! :)


Nästan framme

Den här hösten har väl inte riktigt varit på min sida, kan man säga. Men nu är den snart slut. Jag har jobbat hårt, kämpat som en galning. Äntligen är alla missade dagar på sjukhuset återtagna.
Nu gäller det bara att klara tentan också.
Sen är jag läkare - på riktigt! :)

Ibland är det lite extra opraktiskt...

..med kritvita sjukhuskläder.

På akuten:

Maskrosen: "Har du några andra sjukdomar?"
Patienten, lite svävande: "Ja. Jo... Det var något. Hm... Att jag inte kan komma ihåg! Eh..."
Maskrosen väntar tålmodigt.
Patienten: "Just det! Alzheimers, heter det!"

E = mc2

Människor springer omkring. Papper bärs fram och tillbaks, skrivs på och skickas vidare. Patienter visas in i rum och vidare till nästa. Larmklockor piper. Kaffekoppen står odrucken på bordet och doftar, fortfarande varm. En sköterska ser sig omkring och smyger in på toaletten. En patient skriker i korridoren. Bårar rullar förbi.

Det är rusningstrafik på akuten.

I kaoset har jag min egen bubbla. I min värld går tiden långsammare. I min värld är det här vardag och vanligt. Mycket att göra, men inte stress. Det här är något som jag kan hantera och kontrollera. Det här är situationer där min kapacitet räcker till.

"Vilken röra!" utbrister min handledare när hon kommer in på expeditionen. "Hur ska vi hinna med det här?"
Jag tittar upp och ler.
Allting är relativt. Så även tiden.

I min värld är det här lugn och ro.
Vi har all tid i världen.


Ur journalen:

"Ryggvärken gör det omöjligt att fundera i vardagen."

Denna vecka: Vårdcentral

En patient sökte för långdragen hosta.
Frågan: "Röker du?"
Gav svaret: "Vad är det för irrelevant fråga! Det tillhör mitt privatliv."

Suck.

Nämen!

"Dolt nummer" står det på telefonen. Jag blir alltid lite tveksam till att svara när jag inte vet vem som ringer, nuförtiden. Men jag stod bland en massa folk, så då kan det väl inte vara så farligt, tänkte jag.

Vilken tur!

Jag fick veta att jag under våren börjar min AT-tjänstgöring! :)


Får man ta med dem hem?



Maskrosen: "Varför är du här idag?"
4-åringen på akuten, med ett stort leende:
"Jag har en groda i min mage!"

Med förhörslampan rätt i ansiktet

Bara dimman och jag var vakna kändes det som när jag vandrade mot tågstationen tidigt igår morse. Tåget till Det Andra Sjukhuset och en nervös dag med bland annat AT-intervju.

Sov på tåget, kom ihåg att kliva av i tid. Gick vilse på vägen till sjukhuset och kom fram med andan i halsen.

Människor pratade lågmält med varandra. Var kommer du ifrån? Hur mycket har du vik:at? Har du varit på någon annan intervju?
Försökte känna av startfältet.

Info om sjukhuset, staden, AT:n. Lunch med AT-läkare. Rundvandring.

Utfrågning av tre läkare. Tre bra sidor? Dåliga sidor? Var befinner du dig om fem år? Varför är du bäst lämpad för AT? Hur reagerar du på akutrummet? Vad har du för förebilder?

Frågor och svar far runt i huvudet när jag sitter på tåget hem. Svarade jag rätt?
Nu är det bara att vänta och se.

Överraskning

Ett brev med landstingssymbol låg på dörrmattan och väntade när jag klev in.
Tankarna rullade igång.

Vad är det jag har glömt nu? Har jag inte gjort alla undersökningar som jag väntat på? Har de hittat några nya resultat? Behöver jag gå på ännu fler läkarbesök?

Tankarna hittade rätt bana.

Det är dags för AT-intervju! :)

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0