Människor springer omkring. Papper bärs fram och tillbaks, skrivs på och skickas vidare. Patienter visas in i rum och vidare till nästa. Larmklockor piper. Kaffekoppen står odrucken på bordet och doftar, fortfarande varm. En sköterska ser sig omkring och smyger in på toaletten. En patient skriker i korridoren. Bårar rullar förbi.

Det är rusningstrafik på akuten.

I kaoset har jag min egen bubbla. I min värld går tiden långsammare. I min värld är det här vardag och vanligt. Mycket att göra, men inte stress. Det här är något som jag kan hantera och kontrollera. Det här är situationer där min kapacitet räcker till.

"Vilken röra!" utbrister min handledare när hon kommer in på expeditionen. "Hur ska vi hinna med det här?"
Jag tittar upp och ler.
Allting är relativt. Så även tiden.

I min värld är det här lugn och ro.
Vi har all tid i världen.