En liten kille kommer in på akuten med kraftigt skalltrauma. Han har rullat ner för en trappa.
"Snubblat".

Det tror jag inte ett ögonblick på!

Inte den övriga personalen heller. Inläggning och fokus på det medicinska till en början, men i morgon blir det ett samtal till socialtjänsten. Föräldrarna är rasande och pojken förtvivlad. Själv känner jag mig som boven i dramat trots att jag som kandis knappt varit inblandad alls. Det gör ont i magen när jag ser hur dåligt han mår.

En socanmälan är det bästa i längden - i nuläget är allt annat uteslutet. Det vet jag, jag tycker att det är rätt. Men det känns tungt ändå...

Det är så märkligt när människor föds. Plötsligt är man en till.

Först var det fem personer i rummet.
Ingen gick ut och ingen kom in.
Sen var det sex personer i rummet.

Den minsta av dem alla var den som tog mest plats.
Resten backar gladeligen undan.

Välkommen till världen, lilleman!

Min första sommar som läkare är över. Nu väntar en veckas ledighet innan sista pluggterminen drar igång.

Jag har överlevt. Jag har växt. Jag har mognat.

Tidigare har jag ibland tvivlat på om jag valt rätt yrke. Efter den här sommaren är jag säker. Det här är helt rätt!
  Vissa gånger är det ett vidrigt arbete, men andra gånger helt fantastiskt. Att vara läkare är ett yrke som engagerar. På gott och ont. Men jag gillar det. Jag gillar att få känna, jag gillar att påverkas av andra människor och kunna påverka andra. Jag gillar att mitt jobb betyder något för mig.
  Även de dagar då allt känns övermäktigt och uppgifterna hopplösa. Då får man prata igenom det med en klok kollega och sen har man lyckats bemästra ytterligare en situation.

Det här yrket får mig inte bara att utvecklas som läkare och lära mig mer teori, det tvingar mig även att utvecklas som människa. Det får mig att känna och tänka. Det får mig att ta några steg närmare mot att till slut bli den där äldre, klokare kollegan.

Det tycker jag om!

Sista jobbveckan är snart över (bara tisdag, jag vet - men det går ju så fort!) och skolstarten börjar komma inom räckhåll. En termin till som kandis. En termin till av att sjasas mellan avdelningar och kliniker. En termin till utan ansvar.

Låt den terminen gå fort.
Jag vill bli läkare nu!!

En patient stoppade mig i korridoren:
"Vet du vad jag sitter här och tänker?"
"Nä", sa jag. Undrar vad som kommer nu...

"Där går en riktigt bra läkare. Det är vad jag sitter här och tänker."

Vad paff jag blev!
Tackar för det - helt rätt timing! :)

Kan man vara empatisk och överleva inom sjukvården? 

Från flera håll får jag höra att jag inte kan bry mig om patienterna. Jag måste sluta pussla för att få saker att fungera. Låta bli att ringa det där samtalet. Bara bry mig om det rent medicinska och lämna resten till någon annan.

Jag vill inte det!

Patienter är också människor. De är inte bara ord på ett papper och siffror i en labblista. Jag vill ta mig tiden att se varje patient, lyssna även på det de inte säger. 
 
Än så länge är det inte jobbigt. Än så länge ger det väldigt mycket tillbaks. Än så länge håller jag mina arbetstider och lämnar jobbet på sjukhuset när jag går hem. 

Det finns även äldre läkare som fortfarande är empatiska. De är mina idoler. En av dem finns på min avdelning nu. Jag ska observera och lära mig av ett proffs. Sån vill jag också vara!

Kanske är jag naiv och blåögd. Må så vara. Tills jag får en uppenbarelse och blir klokare kommer jag att fortsätta bry mig om mina patienter!

Åh nej. Nu var det dags.

Jag kan inte sova. Inget ovanligt i det, men denna gång är det funderingar som håller mig vaken. Inte mardrömmar.
  Kunde jag ha gjort något annorlunda?
  Borde jag ha gjort något annorlunda?

Var det mitt fel att patienten dog?

Uppenbarligen är jag låtsasdoktor. Frossa mitt i sommarhettan. Feber. Så är det att vara ny i det här yrket. Kollegorna säger att det blir bättre med åren. Immunförsvaret lär sig.

Jag hoppas på det.

Idag bäddar jag ner mig under täcket. Riktigt, riktigt mysigt. Längtar efter att få sova. Orkar inget annat.

God natt!

"Underläkare?" sa patienten fundersamt och tittade på min namnskylt. "Den titeln har du fått för att du är en läkare som gör under. Eller hur?"

"Skulle du kunna ta ett CRP på patienten på 4:2" sa jag när jag mötte sköterskan i korridoren.
"Nej, det får du göra själv. Jag har inte tid att passa upp på dig!" svarade hon och sprang vidare.

Jag blev så paff att jag letade reda på provtagningsrör i rena förskräckelsen. Tur att jag jobbat som undersköterska tidigare och visste hur man gör.

Antagligen hade det varit bättre att stå på mig, men den möjligheten slog mig först efteråt.

Inte kändes det bra att tvingas skriva dödsbevis andra dagen på jobbet. Leta reda på papper för att lära sig hur man gör, prata med ledsna (men väldigt tacksamma) anhöriga och skriva en lång slutanteckning.

Dagens arbete har varit lugnare. Vandra runt mellan rummen på avdelningen, lyssna på hjärta och lungor, skriva lite remisser, ordinera prover. Allt i min egen takt och med överläkaren inom räckhåll.

Humöret svänger i takt med arbetsbelastningen. Emotionell berg-och-dal-bana.

Idag har nästan alla patienter överlevt.

I morgon bär det av. Den "nya" bussen till det "nya" sjukhuset.
Det nya jobbet.

Med en ny titel.

Maskrosen, underläkare.
I morgon är det dags!

"Doktorsväskan" färdigpackad. Stetoskop, EKG-linjal, pennor, kom-ihåg-lappar, antibiotikalathund...

Snart drar det iväg!

Kunskaperna ligger placerade i högar i huvudet. Listorna är uppradade. Äpplet är inhandlat, godiset utvalt med omsorg. Extrapennan nedpackad.

Nu är jag redo!