En liten kille kommer in på akuten med kraftigt skalltrauma. Han har rullat ner för en trappa.
"Snubblat".

Det tror jag inte ett ögonblick på!

Inte den övriga personalen heller. Inläggning och fokus på det medicinska till en början, men i morgon blir det ett samtal till socialtjänsten. Föräldrarna är rasande och pojken förtvivlad. Själv känner jag mig som boven i dramat trots att jag som kandis knappt varit inblandad alls. Det gör ont i magen när jag ser hur dåligt han mår.

En socanmälan är det bästa i längden - i nuläget är allt annat uteslutet. Det vet jag, jag tycker att det är rätt. Men det känns tungt ändå...