På livets stig

Livet har tvingat mig att kämpa. Sträva framåt.
Mycket kraft har krävts och mycket är fortfarande kvar.
Men mycket har också blivit bättre.
Jag har tid att andas. Jag har möjlighet att slappna av.
Jag behöver inte kämpa varje vaken sekund.
Styrfarten minskar och vägen börjar snirkla.
Vad ska jag kämpa mot nu?
Hur gör man när man inte kämpar?
Var hittar man meningen när man bara är?
Helt plötsligt har jag tid för vardagsproblem.
En märklig känsla...
Kommentarer
Postat av: Kristina
Visst är det härligt när det händer? När livets centrifug plötsligt stannar av - eller man hamnar i orkanens öga av stillhet.
Njuuut! Det blir bara bättre när man vet hur man ska hitta till lugnet och gå mellan aktivitet och lugn med egen vilja. :)
Kristina
Trackback