Det är natt. Jag är trött.
Jag är även jour.

Inga patienter för tillfället så jag ska försöka sova lite. Samla kraft. Jag ska orka jobba hela helgen.

Nätter är inte min grej. Försöker tänka att det är mysigt. Försöker slappna av. Tömma huvudet på tankar. Känna den tunga tröttheten fylla upp kroppen.

"Tänk om jag inte lyckas somna nu, då kommer jag inte orka jobba resten av helgen, då kommer jag kanske inte att kunna jobba nätter om det ska vara så varje gång, då kommer jag inte att kunna ha det jobbet som jag har, då kanske jag är en dålig doktor, en dålig människa, kanske till och med inte är så jobbig att jag inte går att leva med, jag kanske inte är värd någon livspartner, kanske är det så att jag borde vara ensam för att inte belasta alla andra, kanske är jag en sån där riktigt jobbig människa, om jag inte somnar inom fem minuter kommer jag bara att få sova tre timmar då kommer jag verkligen inte orka eller var det någon annan tid nu kan jag inte räkna heller titta inte ens det klarar jag av är det så att allt håller på att rasa ihop nu..."

Stopp.

Inte kan jag låta tankarna fara iväg så!
Det är så lätt när det är natt. Att det bara rinner iväg, ökar på. Tröttheten grumlar spärrar, blurrar de logiska bitarna av hjärnan.
Djupt andetag.
Försöker gosa ner mig i joursängen. Känna hur skönt det är att mysa in sig under täcket. Hur bra det är att jag i alla fall får en stund att vila, det gör att jag kommer att orka ännu mer. Använder sjukhuskudden att begrava näsan i och låtsas att det är älsklingsvovven. Känner mig stolt över att ha ett jobb där jag hjälper andra, även när det blir obekvämt för mig själv.

Okej, nätter är kanske inte min grej. Men vems hjärna fungerar klockrent mitt i natten? Visst fungerar jag sämre än på dagen, men säkert inte sämre än de flesta andra. Vaggar in mig i känslan av att jag duger. Att jag är bra.

Den nattliga jourångesten avtar sakta.
Både jag och patienterna ska nog överleva även denna natt.

Snart är sommaren slut och allt blir som vanligt igen. Jippi! :)

[kommun-icera] Att göra en fråga/ett ärende kommunalt.

Eller var det något som jag missade nu...

"Livsångest" ändrar telefonens självrättning till "lovsång". Ska man ta det som en pik?

Att bli besviken. Så naturligt, så självklart och ändå så svårt. Jag jobbar hårt på att lita på människor. Jag jobbar hårt på att våga tro. Trots att det inte alltid blir som jag har tänkt.

Besvikelser är en del av vardagen. I normala fall klarar jag ganska bra att stå ut med förändringar på kort sikt. Vara flexibel och hitta en ny lösning.

Men så finns det det där som bara förlamar. Just där befinner jag mig nu. Jag är så besviken att jag inte vet var jag ska ta vägen. En plan som inte blev som det var tänkt. Livet kom ivägen och vi var tvungna att ändra planer.
Inget konstigt. Inget att vara arg på.
Bara att anpassa sig till.

Ändå kan jag inte!
Det gör så ont. Jag är så ledsen! Jag vill vara vuxen, andas djupt och vara överseende. Tycka att det är tråkigt, men sen gå vidare. Vara sådär godhjärtad som jag vill.

Får dåligt samvete när det inte går.
Inte går att vara den där förstående människan.

För att jag faktiskt är människa.

Det är klart att jag får reagera! Klart att jag får bli besviken! Jag får även bli arg om det behövs. Trots att det inte är den mest konstruktiva lösningen.
Ibland behövs alla de där hemska känslorna under en period.

Känslorna får komma, finnas och sedan rinna ut.

De måste få finnas innan de kan försvinna. Annars fastnar de och växer till något ohållbart.

Även det jobbiga får finnas.
Ett tag.

Just nu jobbar jag på det.

Det gör så förbannat ont när någon väljer bort en!!

Kindtänderna pressas hårdare och hårdare mot varandra. Andningen flyttar uppåt. Blicken ner i bordet och fingrarna fipplar med pennan.

Det är läkarmöte med ledningen och framtida organisation diskuteras. Jag försöker andas lugnt. Försöker trycka undan frustrationen. Försöker intala mig själv att detta inte påverkar mig så jag ska inte lägga mig i diskussionen. Framför allt ska jag inte göra mig osams med någon.

Men det är så förbannat svårt!

Hur sjutton är det tänkt att människor (ja, för även läkare är människor) ska orka fortsätta jobba i det här yrket många år? Hur kan de förvänta sig att folk ska stå ut med orimligt sena scheman, orimligt många jourtimmar utan att ha möjlighet att ta ut jourkomp och orimligt hög arbetsbelastning. Dessutom inget gehör uppåt när det protesteras.

Tycker de verkligen att det är konstigt att läkarna slutar då?

Hur tror de att de ska kunna göra något åt problemet när de inte ens orkar försöka ta reda på vad problemet bottnar i?

Jag ska inte lägga mig i. Jag ska inte leka ung, naiv och upprorisk. Inte göra mig osams.
Jag ska andas djupt och fortsätta bota ihop.
Bara ett litet tag till.