Att bli besviken. Så naturligt, så självklart och ändå så svårt. Jag jobbar hårt på att lita på människor. Jag jobbar hårt på att våga tro. Trots att det inte alltid blir som jag har tänkt.

Besvikelser är en del av vardagen. I normala fall klarar jag ganska bra att stå ut med förändringar på kort sikt. Vara flexibel och hitta en ny lösning.

Men så finns det det där som bara förlamar. Just där befinner jag mig nu. Jag är så besviken att jag inte vet var jag ska ta vägen. En plan som inte blev som det var tänkt. Livet kom ivägen och vi var tvungna att ändra planer.
Inget konstigt. Inget att vara arg på.
Bara att anpassa sig till.

Ändå kan jag inte!
Det gör så ont. Jag är så ledsen! Jag vill vara vuxen, andas djupt och vara överseende. Tycka att det är tråkigt, men sen gå vidare. Vara sådär godhjärtad som jag vill.

Får dåligt samvete när det inte går.
Inte går att vara den där förstående människan.

För att jag faktiskt är människa.

Det är klart att jag får reagera! Klart att jag får bli besviken! Jag får även bli arg om det behövs. Trots att det inte är den mest konstruktiva lösningen.
Ibland behövs alla de där hemska känslorna under en period.

Känslorna får komma, finnas och sedan rinna ut.

De måste få finnas innan de kan försvinna. Annars fastnar de och växer till något ohållbart.

Även det jobbiga får finnas.
Ett tag.

Just nu jobbar jag på det.