Att veta det man inte vet

Människor som har ett större självförtroende än de förtjänar får mig att bita ihop käkarna lite hårdare och hålla andan någon sekund för att slippa säga det som först ramlar upp i huvudet. Människor som beter sig som att de kan och vet trots att de egentligen hittar på. Människor som av omgivningen uppfattas som auktoriteter.

Rädslan att hamna där själv får mig att tänka en gång till. En dag kommer jag att stå som en erfaren läkare som förväntas kunna. Även det jag inte kan. Även saker som inte ens har med medicin att göra (logiken följer inte, men så är det tydligen).
Kommer jag då att ha tillräckligt med självinsikt och inre styrka för att inte plocka fram den myndiga rösten som inger förtroende?

Att människor till och från har fel då de tror att de har rätt stör mig inte. Det jag retar mig på är människor som har den strategin som vana. Människor som inte ens bryr sig om att försöka ta reda på vad som är rätt.
Jag fortsätter att kämpa för att slippa hamna där.

Kommentarer
Postat av: Kristina

Jag blir mest imponerad av gamla uvar och överläkare som svarar "du det där känner jag inte till utan måste läsa på lite mer om - eller ta reda på". DET inger förtroende...



Lärde mig att det var det bästa man kunde säga till patienterna under AT var ungefär... "Jag ska fråga en kollega om dig/dina besvär - så lovar jag att återkomma med ett bra besked..." Patienterna känner sig omhändertagna och tycker att man är noga. Det lönar sig alltid i längden att skapa förtroende - även om det innebär att man visar sin mänsklighet genom att vara okunnig!

2010-06-09 @ 22:22:21
URL: http://drkristina.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0