Känslofakir
Allt det hemska har lärt mig att koppla bort. Stänga av. När omvärlden blev för tung för att orka med tryckte jag på knappen och så fanns inget kvar. Bara tomt.
Just då: nödvändigt.
Nu: vedervärdigt.
Jag vill känna. Jag vill ryckas med. Jag vill glädjas och förfasas. Jag vill gråta, jag vill älska.
Ibland kan jag få en instinktiv lust att provocera mig själv mot det hemska. Tvinga fram känslorna. Trakassera mig själv så som syskon kan reta gallfeber på varandra.
Bara för att känna. Känna något.
Istället för inget.
Värre än ångesten är att inte känna alls.
Hmmm. Så är det säkert. Men var rädd om dig, Maskis. Du kommer att träffa någon som hittar nyckeln till dina känslor, och så kommer ni att gemensamt våga utforska livet - med allt vad det innebär av glädje och sorg. Men det kommer kanske att ta lite tid?
Jag är rädd om mig, du behöver inte vara orolig! Det är bara en känsla av att vilja provocera fram det onda. Ett uttryck för frustration, antar jag. Jag gör inte illa mig själv!
Bra. Det är nog inte så dumt att provocera fram det onda i tankarna, kanske ett sätt att ta makten? Ta fram och stoppa undan. Betrakta ur olika vinklar, och när det passar dig - ställa tillbaka. Hoppas att det kan funka så för dig.
Och jag är ju pappa, så jag kan inte låta bli att skriva: Sköt om dig! :))
Tack! Vad glad jag blir att höra att du bryr dig! :)
