Klart och tydligt dök det upp på dataskärmen. Felmeddelandet är från Facebook - en indikation på hur högt de tänker om sina användare?
  Det är nästan lika begåvat som den gamla diagnoskoden "obehag UNS" (UNS betyder Utan Närmare Specifikation).

Under första terminen insåg vi att beskrivningen på alla olika ämnen kunde sammanfattas till: "Kroppen behöver det. I lagom dos."

Är man bara tillräckligt ospecifik behöver man inte skriva så många lappar/skyltar/meddelanden/tentasvar.

Kanske är det där man till slut hamnar när man sitter med patienten framför sig och inte kan pussla ihop symtomen till något vettigt:
  "Det är något som är fel. Troligen är det något av kroppens alla ämnen som det finns för lite eller för mycket av. Det går nog över snart." Sen sätter man in diagnosen "söker pga misstanke om sjukdom".

Usch. Nej, någon sån läkare vill jag inte bli...

Är man en hemsk människa om man önskar att det skulle bli lite kallare och halare så att fler människor ramlar och bryter benen..?

Kay Pollak var gäst hos Tilde de Paula i Nyhetsmorgon på TV4. De pratade om tankens kraft och att man själv väljer hur man mår.
  "Det handlar inte om hur man har det, utan hur man tar det."

Just det uttrycket pratade de inte om, men det sammanfattar andemeningen i intervjun. Det är ett uttryck som gör att jag får alla taggar utåt. Jag tolkar det nämligen som att jag inte får vara ledsen, sårad, arg eller vad det nu må vara jag känner.
  Naturligtvis är det inte menat så.

Det handlar inte om att bara man tänker positivt så blir allt bra. I psykologiska termer skulle det kallas för förträngning. Ingenting att sträva efter.
  Kay Pollak pratar i stället om att man med hjälp av tanken kan få situationen att bli ett litet uns bättre. Inte nödvändigtvis bra, men bättre. Han pratade om Nelson Mandela som om sin tid i fängelset har sagt "Det finns inte en situation som är så svår att en tanke inte kan få den ett litet uns lättare."

Jag tror att det är en bra grundinställning att ha med sig i vardagen. Man kan påverka hur man tänker. Man kan påverka hur man mår. Det gör en inte lika maktlös.
  Men hemska saker händer. Det behöver man inte tycka om. Man behöver inte förlåta. Man behöver inte vara glad just då. Att sörja är okej när det behövs. Att vara arg när det behövs.
  Däremot kan man själv välja att sträva framåt för att ta sig ur det. Man kan själv välja att kämpa vidare.

Du själv är fortfarande ansvarig för ditt liv, men det finns saker i livet som man faktiskt inte kan styra över. Det får man bli besviken för. Det är okej. Men du kan fortfarande välja att orka ett litet tag till.
  Du kan styra dina tankar så att situationen blir åtminstone ett litet uns bättre.

Har man drabbats av en släng generell separationsångest när man inte längre vill följa TV-serier, eftersom man får en "relation" till personer som sen bara försvinner ur serien?

När det har gått så långt låter det inte som en så dum idé att ta TV-paus ett tag och leva i det verkliga livet i stället... ;)

Hur sjuk måste man vara för att med gott samvete kunna vara hemma?

Det finns människor som gärna vill vara omtänksamma och hjälpfulla,
som blandar ihop det med tron på att de verkligen är omtänksamma och hjälpfulla.

Enligt min mening krävs det något mer än vilja och sporadiskt utslängda glada tillrop. Det krävs något mer genuint.
  Att vara glad och trevlig mot patienten och sen snacka skit om samma patient i personalrummet är inte okej. Varken etiskt eller med tanke på tystnadsplikten.

Det som stör mig är människor som verkligen tror att detta beteende innebär att de är omtänksamma och hjälpfulla. De tror att det räcker med att det ser ut som att de är det.
  Kom ihåg - det lyser igenom!

Att ibland göra omtänksamma och hjälpfulla saker mot sina medmänniskor är bättre än att inte göra något alls. Även omtänksamma och hjälpfulla människor kan vara irriterade ibland. Det är aldrig svartvitt. 

Det räcker inte att vilja, det måste märkas också.

Får man ha blåbärsfingrar när man ska vara steriltvättad på operation? Eller får man helt enkelt ge upp blåbärsplockandet om man blir kirurg?

Jag är så less på att människor tror att bara för att man är duktig är man lycklig!

Det finns många saker jag är bra på, det finns anledningar att vara avundsjuk. Men det finns också andra sidor! Jag väljer bara att inte visa dem så ofta.

Ibland får jag lite smått panik när någon försöker tala om för mig hur bra jag är. Jag försöker slingra mig ur det hela, med resultatet att jag låter som någon med självförtroende under fotknölarna. Den jag pratar med blir då förskräckt i tron att jag drabbats av "duktig-flicka"-syndromet och öser ännu mer beröm över mig.

Det är inte i självförtroendet det ligger. Det är inte ens i berömmet det ligger. Jag, som alla andra, blir väldigt glad när jag får positiva kommentarer.
  Problemet ligger i när slutsatsen dras att allt är bra.

Vissa saker är bra och dem är jag väldigt glad över. Andra saker är inte lika bra och dem har även jag rätt att vara ledsen över.
  Även jag har dåliga dagar. Även jag behöver en kram ibland.

Jag är ingen supermänniska. Även jag är ganska liten ibland. Jag får vara det.
  Det betyder inte att det är fel på mig. Det betyder inte att jag har dåligt självförtroende.
 
Det betyder att jag, precis som alla andra, är en människa med både styrkor och svagheter. Vissa dagar är jag glad, andra dagar är jag ledsen.
  Det är helt okej. Det får vara så!

Mycket att göra
behöver inte betyda
stressigt.

Stressigt
behöver inte betyda
mycket att göra.

När man tänker en tanke
så är den tanken
inte den tanke
man tror att man tänker,

utan den tanken
som får en att tro
att man tänker den tanke
man tror att man tänker.

När kan man kalla ett självmord lyckat?

Vita sjukhuskläder. Hur genomtänkt är det egentligen?

Visst, man ser om man har blivit smutsig. Men man ser också allt under kläderna, eftersom de är så genomskinliga. "Idag har överläkaren randiga boxershorts, sjuksköterskan blommiga Y-front och underläkaren string."

Tankarna flyger till kejsarens nya kläder. Alla vet, men ingen låtsas om det.

Mitt i alltihop ska man hålla på sin professionella framtoning. Seriös och förtroendeingivande.
Med gulrutiga hipsters.

"Vi låtsas att du inte kan se mina underkläder, alltså kan du inte det." Allt i enlighet med en treårings logik. Denna förnekelse lever vi alla inom sjukvården med.
  Alla ser, men ingen låtsas om det.

Kanske har jag tagit mig vatten över huvudet. Kanske vet jag inte vad jag ger mig in på.

Men det är just den rädslan jag är så arg på. Rädslan för att göra fel. Den rädslan som gör att människor inte orkar stötta. Den rädslan som får människor att tassa på tå runt en när man varit med om något jobbigt. Det som gör att människor försvinner och lämnar en enormt ensam - när man är i en situation där man behöver allt stöd man kan få.

Kanske kan jag inte göra så mycket, men jag gör gärna det lilla jag kan. Jag vill inte försvinna. Jag vill inte fastna i samma rädsla som de runt mig. Jag vill orka stå kvar. Därför tänker jag fortsätta att lyssna på era berättelser. Jag kommer att svara på era mail. Så gott jag kan.
 
Kanske betyder det att jag ibland kommer att göra fel. Jag har mina brister. Det får ni ha överseende med.
För jag tänker inte bli rädd. Jag tänker inte försvinna.
Jag tänker göra det lilla jag kan. Det är värt de fel det medför.

Vad är det med människor och det enorma behovet av att döma ut andra människor? Är vi på väg mot en svart-vit borderline-värld? (Inget emot människor som har en emotionellt instabil personlighetsstörning, men det skulle bli svårt att sätta hela samhället i DBT-behandling...)
  Så fort en människa gör något som man inte är 100% nöjd med är allt på en gång 100% dåligt.

Jag tror inte på det!

Jag tror varken på att människor är 100% bra eller 100% dåliga. Jag är emot skitsnack i allmänhet, men när det börjar gå mot häxbränning blir jag rentav lite rädd. Nu är jag kanske överdramatisk, men vad är det som händer när människor ohämmat öser ur sig sin ilska utan att reflektera?

Säger en rentav emot dem (inte nöjer mig med att bara tyst nicka åt vredesutbrottet) blir jag snabbt stämplad som mesig. Någon som inte vågar säga ifrån. "Är det farligt att ha en åsikt, eller?" Snart är det jag som blir föremål för deras dömande kommentarer.

Visst kan jag hålla med om att det är ett dåligt beteende att svara otrevligt i telefon när en är personalansvarig (det är onödigt att svara otrevligt i telefon oavsett vem man är!), men det betyder inte att allt personen kläcker ur sig är värt att döma ut. Visst kanske föreläsaren var lite tråkig och jag hade också svårt att hålla ögonen öppna. Men det betyder inte automatiskt att hen är en "urusel" läkare.

Måste en göra världen så svart-vit? Måste en grunda sina omdömen på ilska? Måste en utgå från att alla andra människor är dumma i huvudet och bara är ute efter att jäklas?

Jag tror inte på det!

Under helgen fick jag ett mail som gav mig anledning att fundera kring anmälningplikten en vända till.

Jag förstår varför anmälningsplikten vid barnmisshandel finns inom sjukvården, jag tycker till och med att det är rätt. Det behöver däremot inte betyda att jag tycker att systemet är bra. Bara att jag inte lyckas fundera ut något bättre.

Det hela grundar sig i mitt tvivel på att det alltid är bra att involvera föräldrarna i vården kring barnet. I en fungerande familj med fungerande föräldrar är jag övertygad om att det i längden är bra med involverade föräldrar. Men det finns faktiskt familjer där det inte är så. Det finns faktiskt familjer där barnen skulle må bättre av att slippa tvånget på att allt ska delas med föräldrarna. 
  Att barnen inte vågar berätta hur det går till hemma av rädsla för vad som händer när man då kommer hem är klassisk. Man ska lita på och berätta. Säger de. Men så bryter de förtroendet och berättar för föräldrarna: "Lisa berättade faktiskt att..." Många blåmärken i betalning blir det då.

Jag blir så arg! Arg på systemet för att det inte kan fungera bättre. Arg på mig själv för att jag inte hade vett nog att stå på mig och säga ifrån. Arg för att jag inte förstod bättre än att tro att jag var värd det.

Kämpa på där ute! Jag tänker på dig!

Två timmar över. Jag fick ett hål mitt i klinikplaceringen. Vad skulle jag göra med denna oändliga tidsrymd?

Det stressade mig. Hur kan mer tid stressa? Så mycket som jag har att göra  borde jag väl snarare välkomna lite extratid.

Det är där problemet ligger - mycket att göra. När man har mycket att göra måste man vara effektiv. Annars hinner man inte med. Ineffektivitet ger tidsbrist, tidsbrist gör en stressad. Det har gått så långt att ineffektiv tid i sig är stressande.

Jag använde mina två timmar till att träna på att vara ineffektiv. För vad lever man för liv om varje minut måste vara optimalt utnyttjad? Snacka om prestationsångest!

Läs och begrunda (även kommentarerna är värda att ögna igenom!):

http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=11542

PC Jersild har skrivit i Moderna Läkare (nr 1 2009, även publicerat i DN 14/12 2008) om läkarassisterat självmord. Han trycker på det märkliga att vi hela livet har full rätt att bestämma över vårt liv - så länge vi inte håller på att dö. Autonomin upphör att exixtera i och med livets slutskede.

Det finns en utpräglad rädsla för det okända. Vad som händer när livet tar slut vet vi inte. Det skrämmer oss. Rädsla tenderar att stärka känsloreaktioner och fördunkla vårt omdöme. Någonstans skulle man kanske kunna se det som ett argument för att lätta på autonomin.
  Detta skulle i så fall innebära att vi ser ångest som något som inte behöver behandlas.

Själv tycker jag att det inte är någon tvekan om att ångest är något som måste tas på allvar. Det är en stark obehaglig känsla som ofta kan bli outhärdlig. Det gör att många är rädda för att få ångest.
  Inom psykiartin pratar man om "förväntasångest". I princip innebär det att man har ångest inför att få ångest. Hur många led kan man dra det? Ångest inför att få ångest inför att få ångest inför...

Psykiatern David Eberhard har skrivit boken I trygghetsnarkomanernas land där han tar upp det han kallar för det "nationella paniksyndromet". Väldigt kortfattat innebär det att vår strävan efter en tillvaro i total säkerhet underbygger vår känsla av trygghet genom att vi förlorar förmågan att göra vettiga riskbedömingar. Detta gör att vår omgivning fylls av tänkbara faror och ångesten/oron ökar istället för att minska. Svaret blir att ytterligare öka säkerheten och spiralen är igång.

Jag kan inte låta bli att koppla ihop Jesilds och Eberhards uttalanden och fundera över vilken plats ångesten har i vårt samhälle och i vår vardag. Tror vi att vi kan leva våra liv utan att någon gång få ångest? Är det möjligt att leva ett liv helt utan ångest?

Jag tror att ett visst mått av ångest är en del av livet och att man gör sig en björntjänst om man försöker ta bort den. Det kommer att ta enormt mycket energi att hålla den starka kraften i styr och i slutändan kommer det att vara ångestskapande i sig.
  Vore det inte bättre att acceptera att ångesten finns där? Vi kommer alla att någon gång i livet få känna på den känslan. Obehagligt, javisst, men oundvikligt. Istället för att undvika att hamna där vore det inte bättre att lära sig hantera rädslan? Och hur ska man lära sig det om man inte får träna?
  Jag menar inte att man ska låta bli att behandla ångest - behandling kan ju vara en del i att hantera den - men man kanske inte behöver vara så rädd för den.

Ni kommer att märka att jag tror på mellanmänskliga relationer. Så även här. Om man slipper ångest inför att ha ångest är det lättare för människor runtomkring att stötta igenom rädslan. Jag tror att vi alla behöver hjälpas åt för att hantera våra rädslor.

När vi ser på livets slutskede dras den här diskussionen till sin spets. Huruvida en person har rätt eller inte att själv bestämma när det är dags att säga farväl till den här världen tänker jag låta bli att lämna en åsikt om. Men jag tror att det som inom oss drar mot ett "inte" är ett stort mått av rädsla som stundom gränsar mot ångest inför att få ångest.