I måndags drog jag igång mitt frukostprojekt igen. Jag kan nog liknas vid fanatisk. Som flera av er klokt påpekat kanske det skulle gå lättare om jag inte gjorde en så stor sak av det.

Hade det bara varit frukosten som var målet hade jag nog hållit med. Problemet är att jag för tillfället saknar vardagsrutiner över huvud taget. Länge gick jag runt och bannade mig själv och försökte komma igång med allt på en gång. Det ledde till en oändlig rad av misslyckanden med tankar som "jag klarar ju ingenting" som följd.

Tanken med att fokusera på frukosten är att då blir det bara en sak att lyckas med. Mycket lättare! Förhoppningsvis följer lite andra rutiner med på tåget. Jag har redan blivit bättre på att komma ihåg tvätten, dra över golvet med dammsugaren, slänga tidningar osv. Fanatism runt frukosten räcker. En sak i taget så löser sig det mesta.

Sen jag fick en oönskad tillbakablick i förra veckan har det där med frukost inte gått så bra. En ynka morgonstund vid köksbordet. Dessutom har jag de dagar det inte blev något bannat mig själv för det tills det blev ett eget problem. Inte som planerat.
  Därför blir det en kort paus i frukostprojektet. Jag planerar att starta det åter på måndag. Med nya krafter, pepp och gott bröd. Utan ångest, illamående och dåligt samvete. På't igen!

Sakta men säkert börjar jag kravla mig mot banan igen. Måste börja samla krafter till sluttampen av terminen!

Tack för mailen ni har skickat! Och för kommentarerna som ni har lämnat här på bloggen! Många av er skriver att ni gärna skulle vilja säga något men vet inte vad. Det räcker alldeles utmärkt! Att få lite respons och medmänsklighet gör att jag får lite kämparglöd tillbaks och orkar lite till.

Det kommer att ta tid det här och det kommer att vara kämpigt. Det är bara att acceptera att det är så. Varken rättvist eller roligt, men så är det. Jag ska envist ta mina steg framåt, med lite lagom mått av bakslag ibland. På så vis blir bakslagen en del av vägen, inte nederlag varje gång. De är en del av alltihop. Nödvändigt men jättejobbigt.

Äta, dricka och sova är det viktigaste. Utan det kollapsar allt.

Och människor som stöttar.

Jag skickar tillbaks alla kramar jag fått de senaste dagarna! Hoppas att ni också kan få nytta av dem!

Frukostdags. Men maten växer i munnen. Till och med frukten. Nu ger jag upp det här.

Hela mitt liv är en kamp. Jag vet att det är illa att jag har tappat vardagsrutinerna. Jag vet att jag skulle må så mycket bättre med mat i magen, rena kläder och en god natts sömn. Men jag orkar inte kämpa dygnet runt. Och det är just vardagsrutinerna som är det tunga. Skoljobbet och allt det andra jag har för mig är inget problem. Men att få till livet. Det som finns när inget annat finns. Usch nej!

Sen finns det "kloka" människor som när jag klagar kläcker ur sig att 'livet är jobbigt.' Med ett hurtgigt leende som efterklang.
  De har rätt. Livet går upp och ner. Det kommer att dyka upp jobbiga saker om och om igen. Det måste man lära sig att leva med.

Men det finns också gränser. Vissa saker ska man inte behöva vara med om. Vissa saker ska man inte behöva lära sig hantera. Antagligen har dessa "kloka" människor inte råkat ut för något av det slaget utan tror att man klagar över livets vanliga små och stora besvär.

Jag är ledsen. Jag orkar inte hurtigt säga att 'ja, ja, det var jobbigt, men livet går vidare'. Jag måste lära mig att leva en gång till. Säkert går det, men det är enormt tungt. Just nu är jag fruktansvärt less på alltihop och vill bara ge upp. Just nu orkar jag inte kämpa något mer.

Så idag blir det ingen frukost. Trots att jag vet att det gör att jag kommer att orka ännu sämre. Trots att jag vet att jag borde göra annorlunda. Jag orkar inte kämpa just nu...