Snart är det två år sedan. Jag flyttade till en ny stad för drygt ett år sedan. I ungefär ett halvår har jag faktiskt känt mig trygg.

 

Jag går på stan utan att vara rädd. Jag kan vara ute sent, jag kan lämna dörren olåst och jag kan handla i mataffären utan att behöva ha uppsikt över de andra kunderna.

Det finns människor som tycker om mig. Människor som vill tillbringa tid med mig. Det finns människor som bryr sig och hjälper mig.

 

Ändå finns alla känslor och tankar kvar. De har bara inte ett så tydligt fokus längre. Allt det där hände förut, det händer inte nu. När det inte längre är farligt på riktigt blir känslorna så mycket svårare att hantera. Jag vet inte riktigt vart jag ska göra av dem.

 

Men jag antar att det är först nu som jag har möjlighet att bearbeta. Först nu som jag har möjlighet att komma någon vart.

 

Jag som tänkte att det bara skulle gå över av sig själv.

Eller hur var det nu..?