Tack för era kommentarer och mail!

Det är lite tyst här på bloggen från min sida. Tyvärr kommer det nog att vara så ett litet tag till. Jag är friskare nu och börjar snart jobba igen.

Livet däremot bråkar med mig och jag är förbannat trött på att inte kunna styra över mitt eget liv. Det kommer att bli bättre nu när jag har flyttat, men  det finns fortfarande mycket att ta tag i. Jag kämpar på - har övergått från att vara deppig och trött till sur och trött. Definitivt ett uppsving.

Bloggen finns kvar, inläggen kommer att komma. Det är bara lite svårt att komma åt en dator för tillfället. Ni får ha överseende så länge, jag hoppas att ni finns kvar - på återseende!

Vissa människor får inte försvinna.
Vissa människor borde leva för alltid.

Vissa människor vet jag inte hur jag ska klara mig utan!

Vad är det som händer med livet? Vem är det som styr?
Antar att det bara är att hänga med, tids nog klarnar det säkert.

Lite till orkar jag.
Kom igen nu, Maskrosen!

Tanken på att acceptera att vara sårbar väcker ilska.
Jag vill inte vara sårbar!

Men det är klart att jag är det. Alla är det. Mer eller mindre.

Det handlar inte längre om att inte hamna i besvärliga situationer. De kommer att komma. Jag kommer att träffa på honom igen.
Det går inte att gömma sig för alltid.
 
Nu handlar det om att lära sig hantera situationerna. Veta vad jag ska göra för att ta mig därifrån. Veta vilka människor jag kan ta hjälp av. Veta hur jag ska hantera mig själv och alla känslor.

Lära mig att värdera risker och faror så att jag blir rädd när jag borde bli det, men klarar mig utan att vara rädd när jag inte behöver vara det.

Parallellt med sista terminen på läkarprogrammet läser jag också in högrekursen i livets hårda skola...

Knepiga beslut är alltid knepiga. Hur man än gör. Men vissa beslut önskade jag ändå att jag fick välja själv när jag skulle ta. Att bli påtvingad livsbeslut gör beslutet ännu mer ångestladdat. Nu ska det dessutom gå fort. Hua!

Dilsa Demirbag-Sten var gäst i Nyhetsmorgon Söndag för att berätta om sin bok "Fosterland". Hon har skrivit en självbiografi om familjens första 14 år i Sverige. Självutlämnande, som alltid när det blir en bok om livet. Som alltid kommer också frågan "Hur känns det att berätta om det här?"
Svaret finns i rubriken.

En dag kanske jag också kan komma dit. "Det här är mitt liv - det är väl inget att skämmas över!" Det som har hänt mig har format mig. Mitt liv har gjort mig till den jag är. Många av mina positiva egenskaper är direkta konsekvenser av allt det hemska. Vad är det att skämmas för?

Men det gör jag.
Än så länge.

Länge har vi gått sida vid sida, livet och jag. På senare tid har jag börjat känna att livet springer ifrån mig. Som en kompis som får nya intressen, nya vänner, nya vanor. En dag upptäcker man att man inte längre har så mycket gemensamt.

Jag har alltid lyckats prestera det livet förväntat sig. Trots motgångar har det faktiskt gått bra. Men nu börjar jag halka efter. Kanske kan jag delvis skylla på min utbildning - man blir student längre än många andra. På det stora är det nog annat som är viktigare. Jag har satt livet på paus. Väntar på att det ska bli bättre.

Hur länge kan man vänta?
När borde jag börja agera?

Inte än.
Jag har tid att vänta ett tag till. Men inte jättelänge.

Det är dags att ställa in tanken på att snart låta livet gå vidare. Inte pausa mer. Följa med och se vad som händer.
  Om livet nu skulle vara på väg att springa ifrån mig kan det vara nyttigt med lite mental träning. Så att jag är förmögen att springa ikapp om det skulle behövas...

Idag tog jag hand om en patient som liknade en av mina nära vänner. Inte till utseendet, men hon hade ett liknande rörelsemönster, samma glimt i de sorgsna ögonen, ungefär samma ålder, samma diagnos, samma prognos. Mitt hjärta klämdes ihop i bröstet.
  Malignt melanom. Ganska långt gånget. Hon hade fått akut ont i ryggen och hamnade därför på ortopedakuten.

Min vän gick bort för ca 4 år sedan. Jag saknar henne fortfarande något enormt. Speciellt en dag som denna. Samtidigt känns det bra att få sakna. Hon är värd att saknas. Det finns ett stort hål efter henne, och det ska det göra. Det ska märkas när bra människor försvinner.

En annan tanke som detta väcker är skillnaden på sorgen efter en förlorad vän och sorgen efter att ha blivit illa behandlad. Saknaden efter min vän gör jätteont, men det är okej. Det går att hantera. Inte alls ångestfylld på samma sätt som min andra sorg. Ingen skuld, ingen skam. Inga känslor i konflikt. 
  Bara ledsen.
  Och det är okej.

Det gör ont, men det känns bra. Hur konstigt det än låter.
Just nu känns det bra att få sakna.

Där kom den igen.
Kommentaren som jag borde bli glad för. Stolt.

Men som bara stressar mig.

Jag är inte perfekt!!
Mitt liv är inte perfekt.
Jag vill inte heller att det ska vara det.

Mycket i mitt liv är bra. Det finns mycket i mitt liv som jag är glad för. Men allt är inte bra. 
  Att jag varje dag kämpar för att få ihop vardagen syns inte. Kämpar för att ta mig ur sängen på morgonen, kämpar för att få i mig frukost, kämpar för att ta mig iväg till sjukhuset...

Positiva kommentarer gör även mig glad. Jag tycker om när människor ger mig komplimanger. Problemet med ordet "perfekt" är att det innefattar att det inte finns några fel. Om det inte finns något som är fel, då borde det inte heller finnas något att må dåligt över.
  En kommentar som i rubriken gör att jag känner det som om jag inte får vara ledsen. Som att jag är bortskämd om jag mår dåligt. "Äh, så farligt är det väl inte! Du överdriver bara!" är en kommentar som jag har hört alldeles för ofta från olika håll. "Du som har det så bra. Vad klagar du för?"

De som har sagt så har inte vetat, har inte förstått. Jag ser det nu, men jag förstod det inte då. De vuxnas och de professionellas oförstående tog mig hårt. Jag trodde på dem. Jag trodde att det var mig det var fel på. Att jag hade för höga krav på världen runtomkring mig.

Det hade jag inte.
  Jag hade inte orimliga krav. Jag trodde inte att livet skulle vara perfekt. Jag önskade bara att det vore bättre. Det hade jag all rätt att göra.

Jag vill inte vara perfekt och jag vill inte ha ett perfekt liv. Jag vill ha ett bra liv. En fungerande vardag som jag trivs med. Det är mitt mål. Det är vad jag längtar efter.
  En dag tänker jag ta mig dit!