Livegna kandidater?

Just nu är det inte jag som bestämmer över mitt liv. Det är en kursledning undangömd från planeten jorden, (utan kommunikativa medel) som jag ska försöka brottas emot. Jag skriver ett mail, jag ringer, jag teleporterar. Inget kommer fram.

Att du vill kunna boka upp dig någon gång under veckan kan inte längre ses som en självklarhet. Istället står man i givakt utanför dörren varje morgon. Egentligen kan man inte boka in ett enda möte med terapeuten, för det är 100% närvarokrav. 
   Inte heller kan vi boka in något med någon på kvällen, eftersom vi inte vet vad vi ska göra i skolan. Vi vet inte vilken tid på dygnet de vill ha oss där förrän tidigast veckan innan. Vi blir antisociala typer som senare blir patienter på psyk. Vem finns där att ta hand om oss patienter då? När vi läkare är borta.


Kommentarer
Postat av: Kandidatpappa

Inte juste! Men kom igen Maskrosen - det här är väl inte det värsta? Skämt åsido ( bli inte arg - jag är inte bättre än så här...), det kanske är bra att få öva sig på "vanliga" problem? Bli förbannad! Bra! Bättre än att vara ledsen!! Vänta lite till, bara lite lite till (säger inte hur länge...) så kommer du att bli uppvaktad av personalare på sjukhusen (i alla fall från landsorten) för att du ska göra AT hos dem. Efter det ska samma personalarkår jaga dig för att du ska välja ST hos dem. Och sedan... Ho ho ho... You´re soon to be the queen, princess!

Pratade med en Vc-chef/tillika dubbelkompetent specialist idag om Kandidaten - och då börjar man fatta hur stort ert värde är. Så: Var förbannad nu, men glöm inte att bli glad sen.

2009-09-10 @ 22:06:53
Postat av: Maskrosen

Tack för dina fina ord! Ja, även jag drabbas av "vardagsproblem". Och du har helt rätt, det finns värre saker. :) Men som du säger ändå helt adekvat att reagera på.



Vad det gäller den framtida förbättringen vågar jag inte lita på ditt ord utan väntar för att se med egna ögon. Har hört att man lätt hamnar som slav i AT-träsket. Kanske dock en mänsklig slav, vilket vore en höjning i graderna.



Någonstans i framtiden finns ljusningen även inom jobblivet. Och jag längtar efter den dagen då dessa vardagsproblem är mina största problem!

2009-09-11 @ 15:25:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0