Lite för nära. Bara lite, men tillräckligt.

Han tänkte säkert inte ens på det. Klev på bussen, satte sig bredvid mig och pratade med sin kompis på andra sidan gången. Men han satte sig för nära. Hans lår tryckte lite för hårt mot mitt. Hans arm lite för hårt mot min axel. Jag andades djupt, försökte tränga undan paniken. Tittade ut genom fönstret. Men det gick inte. Bilderna dök upp. Blixtsnabba foton far förbi. "Det är inte nu, det var då, det är inte nu, det var då, det är inte nu, det var då..."

Det sitter i kroppen. Kroppen minns mer än huvudet. Hemska ilningar styr över tankarna. Vill bara skrika RÖR MIG INTE!! Men det anses ju inte vara normalt... Inte på bussen. Inte nu. Då. Men inte nu. Inte överreagera. Det här kommer att gå bra. Åka buss går bra.

Och det gjorde det. Jag kom fram till slutstationen. Jag gick av bussen. Jag gick upp till sjukhuset. Det gick bra. Men han satt för nära, utan att ha en aning om det.