Vinden viner. Får en känsla av att behöva hålla i håret så att det inte följer med stormen. Vinden är så kraftig att jag har svårt att få luft (fattigmans-CPAP för oss läkarnördar).

Det är en hård front av livskris som stormar in i mitt liv. Jag som hade förberett mig så noga inför vintern, så dyker det här upp som jag inte alls har tid med.

Vem vill leva med mig? Vem vill jag leva med? Vill jag leva ensam? Det kanske skulle kunna vara bra?
Och hur skulle jag klara att få barn alldeles själv. Jag vill ju ha ett redan nu.

Det uppenbart faliga hotet har försvunnit. I alla fall tillfälligt.
Varit borta tillräckligt länge för att andra små klurigheter och oroligheter ska komma fram.
Vardagslivsbekymmer. Kan man kalla det så?

Det där som alla andra också har. Jag har bara trängt bort det för att det fanns mer akuta bekymmer att lösa. Hela tiden. Först nu har jag tillräckligt med tid för att känna det som vill komma.
Och oj vad mycket det blev!

Nu blir det tänkapaus. Tillbaka till den gamla vanliga rädslan. Tillbaka till den trygga, vana övergivenheten. Återigen skapa fast mark av livets gungfly som hela tiden pockar på uppmärksamhet.

Misstänker att jag ligger en himla massa år efter!