Jag tycker inte om att bli påmind om att jag inte hör till. Jag tycker inte om att vara utanför.
Jag blir ledsen när mina närmsta vänner tycker att jag inte är välkommen.

De har helt legitima skäl.
De menar inget illa.

Jag tillhör inte familjen.
Jag är bara en familjeparasit.

Någon som nästlar sig in i andra famlijer för att fylla upp hålet efter något som borde ha funnits.
Någon som söker trygghet, närhet och sammanhang hos dem som har lite att avvara.

Det betyder inte att de inte tycker om mig.
Det betyder inte att de inte vill umgås med mig.

Det bara känns så.