Tillhörighetsnarkoman

"Jag vill att du ska känna att du är välkommen här alltid" säger hon.
Hon menar det. Men jag kan inte känna det.

Mina vänner är bäst. Så är det bara.
De finns där. De stöttar. De bryr sig.
De säger de där jobbiga sakerna som ingen annan vågar säga.

Äntligen har jag funnit platser dit jag är välkommen.
Större delen av tiden.

Inte alltid.

De vill att det ska vara alltid. Jag är jätteglad att de känner så. Oerhört tacksam över att de vill och försöker.
Men det finns tillfällen då det inte passar.

Det betyder inte att jag inte är välkommen. Det betyder inte att de inte tycker om mig. Det betyder bara att det inte passar just då. Att det passar bättre någon annan gång.

Att bli påmind om att jag inte hör till är något av det värsta jag vet. Eftersom jag varit "ensam i hela världen" i större delen av mitt liv kämpar jag desperat efter att känna tillhörighet. Efter människor som tycker om mig, människor som vill ha mig med. Jag kan inte riktigt få nog.
Därför gör det också jätteont att höra att det inte passar. 

Det betyder inte att de alltid måste jubla när jag ber om att få komma. Det betyder bara att jag måste vänja mig vid att inte alltid vara prio ett.
Inget konstigt alls.

De vill att jag ska vara välkommen alltid. Skulle det vara akutläge skulle jag också vara välkommen alltid. Men det finns bättre och sämre tillfällen. 

Det får mig att bli väldigt ledsen. Det är inte deras fel. De kan inte göra något som ändrar det. Det är något som jag måste ändra på inom mig själv.

Ingenting kan fylla saknaden av att inte ha haft en famn att krypa upp i när jag var liten.
Men ett gott försök fyller tillräckligt mycket!

Kommentarer
Postat av: Anonym

Det gör fysiskt ont att läsa det du skriver. Vet så väl vad du pratar om och hur det känns inombords. Julen, påsken, sommarlovet och alla dessa högtider och helger då det inte är vardag plågar mig ständigt. Jag är välkommen till så många. Men oavsett hur många de är, oavsett hur många gånger de säger att jag ska känna mig som hemma och att jag alltid är välkommen känner jag mig ensam. I hjärtat känner jag mig oändligt tom och ständigt felplacerad. Det känns som att kroppen hela tiden vill tillbaka till det som var bara för att känna tillhörighet, oavsett vad det kostar.

Kram på dig Maskrosen!

2012-04-04 @ 19:10:54
URL: http://tittamammajagflyger.blogg.se/
Postat av: Kandidatpappan

Ja,hörrni... Vad ska man säga?

Nä, det kommer inget som kan vara tröstande. Känns inte som att man kan säga nåt vettigt. På jobbet hade det kanske gått att formulera nåt bra. Lång fundering som slutar i, inget. Kram, och klapp på kinden?

2012-04-19 @ 22:29:46
Postat av: Maskrosen

Jag känner med dig! Tänker på dig!



Kandidatpappan, det värmer att du försöker. Det finns inga riktigt bra ord, så är det bara. Men att människor bryr sig och vill väl kan räcka hur långt som helst!

2012-04-21 @ 11:29:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0