Du ska inte tro det blir sommar...
Sommarångesten har anlänt.
Alla försvinner med viktiga människor till trevliga platser. Kvar blir jag och vet inte vart jag ska ta vägen.
Vill inte fira midsommar för mig själv. Det får mig att känna mig övergiven.
Jag har inga höga krav, bara att slippa vara ensam.
Det tar hårt - antagligen lite för hårt - när andra är upptagna med något roligt dit jag inte kan följa med.
"...det måste du väl förstå!"
Jag vill inte förstå!
Jag vill inte vara ensam.
Jag önskar att det fanns någon som ville vara med mig när alla är med sina viktigaste.
Jag vill också vara viktig!
Jag har samma problem! I år har jag det så trevligt, en kompis kommer och hämtar mig så jag kan äta med hennes familj utan att vara tvungen att laga. Mitt enda tips är att vara rakt på sak med att du vill vara med. "den heliga tvåsamheten" kanske inte släpper in dig, men andra gör det kanske?
Om inte annat - kan verka töntigt. Men kan du och orkar du ta kontakt med en kyrka och laga lite småplock åt utsatta eller något så tror jag att du får en magisk midsommar! Kram
Hej,
nu vet jag ju inte var du befinner dig, men titta gärna in på www.citypolarna.se och se om det händer något i ditt närområde. Har själv varit med ett par år och nu slipper jag som du känna ångest över ensamma storhelger.
Du sätter verkligen ord på det jag inte kan sätta ord på. Det du skrivit ovan är precis vad jag känner varje gång det är någon högtid eller något lov, när alla andra bara kan åka "hem" eller har tillhörighet någonstans.
Kram till dig!
