Tanken på att acceptera att vara sårbar väcker ilska.
Jag vill inte vara sårbar!

Men det är klart att jag är det. Alla är det. Mer eller mindre.

Det handlar inte längre om att inte hamna i besvärliga situationer. De kommer att komma. Jag kommer att träffa på honom igen.
Det går inte att gömma sig för alltid.
 
Nu handlar det om att lära sig hantera situationerna. Veta vad jag ska göra för att ta mig därifrån. Veta vilka människor jag kan ta hjälp av. Veta hur jag ska hantera mig själv och alla känslor.

Lära mig att värdera risker och faror så att jag blir rädd när jag borde bli det, men klarar mig utan att vara rädd när jag inte behöver vara det.

Parallellt med sista terminen på läkarprogrammet läser jag också in högrekursen i livets hårda skola...