Ofta kommer det hurtiga kommentarer ur min mun. Jag peppar mig själv för att orka lite till trots att jag egentligen är för trött. Tvingar mig själv att orka komma tillbaks till ett vettigt liv. Tvingar fram rutiner. Kämpar med att göra saker som jag inte vill men måste.

Jag tror att det är en sund inställning. Risken med att bli för passiv är att man gärna stannar där. Jag tror att det är bra att putta sig själv framåt. I lagom takt. Jag tror att jag mår bra av att inte tillåta tröttheten ta överhand.

Men:
Det gäller också att veta vilka dagar man inte ska pressa sig. Vilka dagar det är okej att vara trött. Vilka dagar det blir bättre av att vila och skilja dem från de dagar då det är bättre att sätta fart.
  Vissa dagar blir allt bara värre om jag tvingar mig själv, men inte orkar. Vissa dagar behöver jag koppla bort kraven.

Idag har jag brottats med flashbacks större delen av dagen. De känns i kroppen. Tar mitt fokus och lurar bort tankarna från det jag borde koncentrera mig på.
  Skulle jag i det läget tvinga mig föra skoljobb, tvinga mig städa, tvätta, diska - då skulle den mentala krampen aldrig lossna. Troligen skulle jag inte heller få någonting gjort. Och därmed få ännu en anledning att klanka ner på mig själv och berätta hur dålig jag är.

Idag är en dag då jag ska vara snäll mot mig själv. Jag gick hem tidigare från skolan (och känner mig som att jag har skolkat), har gjort en stor kopp te, virat in mig i en filt i soffan och tittar på inspelade avsnitt av favoritserien.
  Förhoppningsvis kan jag bryta det hela innan kvällen. Lite skoljobb måste bli klart till i morgon.
  Men det tänker jag inte på nu. Nu är rätt läge att släppa och tillåta mig själv att vara "lat".

Jag ska försöka att göra det utan att ha dåligt samvete...