Sakta men säkert börjar jag kravla mig mot banan igen. Måste börja samla krafter till sluttampen av terminen!

Tack för mailen ni har skickat! Och för kommentarerna som ni har lämnat här på bloggen! Många av er skriver att ni gärna skulle vilja säga något men vet inte vad. Det räcker alldeles utmärkt! Att få lite respons och medmänsklighet gör att jag får lite kämparglöd tillbaks och orkar lite till.

Det kommer att ta tid det här och det kommer att vara kämpigt. Det är bara att acceptera att det är så. Varken rättvist eller roligt, men så är det. Jag ska envist ta mina steg framåt, med lite lagom mått av bakslag ibland. På så vis blir bakslagen en del av vägen, inte nederlag varje gång. De är en del av alltihop. Nödvändigt men jättejobbigt.

Äta, dricka och sova är det viktigaste. Utan det kollapsar allt.

Och människor som stöttar.

Jag skickar tillbaks alla kramar jag fått de senaste dagarna! Hoppas att ni också kan få nytta av dem!