Personlighetsklyvning

"Patienten har kommit nu", säger receptionisten i luren och ber mig sen att sitta ner.

Frontalkrock i tankegångarna.

Patienten, det var jag det. På besök hos psykiatern. Bläddrade lite i tidningen i väntrummet. Som vilket väntrum som helst. Vardag.
  Och ändå inte.

På samma sjukhus som jag varit så många gånger, men då som läkarstudent. Nu gick jag in genom bakdörren (psyk-mottagningarna gömmer de alltid så att man ska slippa synas...) och försökte låtsas som att jag var på väg till praktikplatsen. Det kändes som att "psykfall" lyste stort i pannan på mig. Smög försiktigt så att jag blev så osynlig som möjligt. Nickade mot en av mina tidigare patienter på andra sidan av väntrummet.

Log nervöst när läkaren ropade upp mitt namn. Tog artigt i hand, "hej, det är jag som är patienten", och satte mig som man ska på rätt sida om skrivbordet. Allt precis som varje dag. Fast spegelvänt. Som en tur i lustiga huset.

Svarar på frågor. Glömmer bort hälften av allt jag tänkt säga. Får lite recept.
Tack och hej! Ses om ett halvår.

Eller om någon månad när vi springer på varandra i sjukhusets klädförråd...
 
Då hälsar vi artigt, som en kollega till en annan. Förtränger för en stund att vi suttit på varsin sida om ett skrivbord. Låtsas inte om att hon vet "allt" om mig och jag inget om henne. 
 
Ibland kommer de två världarna ruskigt nära varandra.

Kommentarer
Postat av: FiaLisa

Alla som ska bli läkare borde ha lite patienterfarenhet med sig. Tänk om det krävdes 10p patienterfarenhet för att få leg :-)



När jag läste till civilingenjör var vi tvugna att själva fixa praktik på somrarna för att få godkänt... nej nu slutar jag, känner att jag är på väg att spåra ur. :-)

2009-08-19 @ 13:19:33
URL: http://fialisa.drdr.blogspot.com
Postat av: Maskrosen

Då hade flera av läkarna antagligen varit lite mer humanistiska... ;)



(Det finns en massa bra läkare, men det finns också vissa som aldrig verkar ha sökt vård för egen del...)



Att vara läkare och patient samtidigt har jag ännu inte lyckats lära mig hur jag ska hantera. Jag försöker växla mellan dem båda (med varierande resultat) istället för att inse att jag är jag oavsett på vilken sida om skrivbordet jag sitter...

2009-08-19 @ 22:49:50
Postat av: Mib

känner igen det, fast jag är inte läkare, men i mina olika jobb träffar jag ju då och då föräldrar som är i samma sits som jag... eller mina arbetskompisar är dom jag skulle ha kunnat träffa för egen del eller mina barns snarare... Visst kan det känns konstigt, men som Fia Lisa tycker ovan så skulle fler ha erfarenheten istället att vara i den sits som de man jobbar med...

2009-08-20 @ 21:40:20
URL: http://mibfilosoferar.blogg.se/
Postat av: Maskrosen

Läraryrket är likt läkaryrket på en mängd sätt. Det här är ett av dem!



Visst är det nyttigt att förstå vården ur ett patientperspektiv. Hur förbannat utsatt man är. Ödmjukhet är en bra egenskap!

2009-08-20 @ 22:38:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0