Maskrosens brandtal

Idag har jag lyssnat på Morgan Allings program från Sommar i P1. Om ni inte har gjort det än rekommenderar jag det! (En länk till 30-dagarsarkivet, Morgan pratade den 25 juli.)

Han berättar om sin uppväxt. Fosterfamiljer, misshandel och en ständig kamp efter uppmärksamhet. En vän fann han i grannen. När han träffade grannens mamma nu i efterhand berättade hon de hemska orden:
  "Vi hörde hur ni skrek. Men vad skulle vi göra?"

När man är utsatt känner man sig ensammast i hela världen. Man tror att ingen annan vet, ingen annan förstår och ingen annan kan hjälpa. Att då i efterhand få höra att någon sett och förstått, men inte gjort något. Det är vidrigt! Det är ett stort svek från vuxenvärlden. Att ingen ens sagt något! Så enkelt som att "jag ser att du har det tungt". Då finns det åtminstone!

Finns det någon i er närhet som inte verkar må bra - visa att ni ser! Bara det gör stor skillnad!

Finns där för de människor runt omkring er som kan behöva ett vänligt ord!

Misstänker ni att ett barn far illa - anmäl det till soc! Snälla, blunda inte!
  Det är svårt, jag vet. Men man gör en stor björntjänst om man låter det hela rinna förbi. Misstänker ni något så finns det något. Det kanske inte är samma sak som ni tror, men något är det och sannolikheten att stöd behövs är stor. Barn behöver vuxna som ser. Barn behöver någon som är vuxen åt dem så att de själva slipper att vara vuxna.

Ser ni något så låt det finnas! Ensamheten är värre än allt annat!


Kommentarer
Postat av: Mib

Så himla sant.

2009-08-14 @ 18:47:10
URL: http://mibfilosoferar.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0