Sommarkväll med ljummen vind, solnedgång och skratt som försvinner över vattnet. Tunna kläder och trädgårdsspel. Grilldoften gömmer sig bland äppelträden.

Det borde vara en idyll. Jag borde stormtrivas.
Det gör jag inte.

Människor är trevliga. Överdrivet trevliga. Gör allting rätt och artigt. Välstädat.
Jag känner mig malplacerad. Instängd.
Är inte en del av gruppen.

Det värsta är att den enda jag kan skylla på är mig själv. Jag väljer själv att ställa mig utanför gruppen, trots att jag är mitt bland dem. Det är jag som väljer att inte höra till trots att de andra bjuder in.

Jag känner mig falsk. Hur kan jag vara en del av dem när jag är så hemsk. (Jag vet att det inte är så, jag vet intellektuellt att det inte är så - men det känns så ändå.) Denna vedervärdiga människa är inte värd att beblandas med vanliga människor. Hur kan hon lura dem så?!

Hur kan jag känna så om mig själv?!