Jag skulle vilja vara en genomgod människa som alltid såg den lilla rädda människan bakom och inte lät sina känslor ta över. Men en sån odräglig övermänniska har jag turen att slippa vara. Jag blir provocerad av en del patienter.
 
Vissa personer triggar någon öm punkt. En del människor är tydligt ute efter att provocera, dem har jag inget problem med att hantera. Det som är svårt är när jag blir provocerad utan att det har varit patientens avsikt. När problemet egentligen ligger hos mig, inte hos patienten. Något ligger och skaver mot irritationsnerven och ger mig små utbrott inombords.
  Jag försöker att inte hantera dessa människor annorlunda än andra människor i min omgivning, men det är svårt. Är jag avogt inställd till dem kommer det med största sannolikhet märkas i både mitt beteende och mina bedömningar.
 
Något som jag får jobba med - som alla människor måste jobba med. När jag har hittat vad det är som irriterar mig kan jag också lättare lägga det åt sidan. Antar att det är en del i att mogna in i läkarrocken.