Första dagen på psyk

Jag tror psyk har ett oförtjänt dåligt rykte. Visst, det är ofta tragiska livsöden de allra flesta av oss inte upplevt (men säkert en del), men vi kan lära oss mycket av andra. Tungt och pfrestande? Säkert. Belönande och lärorikt? Säkert.



Vill jag bli psykiatriker? Sannolikt nej...

Inte ett ställe för mig att jobba på alla fall. Jag har träffat en hel del personer som har varit i kontakt med psykiatrin. En del har varit väldigt bittra och negativa till det medan en del har positiva minnen faktiskt.

Själv har jag en mamma som har jobbat inom psykiatrin, eller på ett s.k. mentalsjukhus som det hette då, när jag var liten. Jag fick följa med dit och hälsa på rätt så mycket. Ibland var jag lite rädd, tyckte en del patienter var lite läskiga, men en del lärde jag känna också och en tant gjorde alltid massor av dockkläder till mig. På det stora hela så tror jag att det var bra och nyttigt för mig att få en sån nära kontakt med det när jag var liten.

Som vuxen har jag varit och hälsat på min syster en gång när hon var inlagd på psyk och jag fick enbart positiva vibbar där då. Hon trivdes jättebra där.

Sen har jag läst en bok som heter "Det räcker inte med kärlek" av Jenny Lexhed tror jag, där hon också beskriver sin kontakt med psykiatrin och det är inte kul att läsa, väldigt obehagligt faktiskt.

Oj det här blev långt. Men du skriv mer och berätta om hur du tycker att det är där :-)

Jag håller med er, Doktoranden och Mib. Det finns mycket som är bra inom psykiatrin, tyvärr fastnar det dåliga bättre... Jag har både bra och dåliga erfarenheter med mig både som patient och anhörig.



Jag hoppas att den här kursen ska ge mig en mer nyanserad bild av psyk-vården. Vore trevligt att inte behöva vara så negativ till den.