I veckans nummer av läkartidningen finns en artikel om tabun kring självmord. Bla skriver författaren att det viktiga i en suicidbedömning inte är att personen har tankar om självmord utan vilket syfte de tankarna fyller.
Det trodde jag var en självklarhet.

Uppenbarligen är det inte så.

Författaren tar exemplet att drabbas av kräksjuka och uppgivet tänka 'jag vill dööö!' Det är inget sjukligt i det, fullkomligt normalt. Det är en copingstrategi som många andra. En flykt. En trygghet i att fortfarande kunna påverka. En vila i att tänka sig att allt skulle vara över.
Det knepiga är att känna igen skillnaden på normala tankar kring döden och när det är sjukligt. Att se tecknen på att tankarna är på väg över i handling. Eller när det ligger en psykisk sjukdom och gömmer sig bakom orden.

Ett förslag som kommer fram är också att den som gör suicidbedömningen borde vara utbildad och kompetent att göra den bedömningen. Återigen en självklarhet som tydligen inte är så självklar i verkligheten.

Hur skulle det se ut om vem som helst skulle behöva genomföra en blindtarmsoperation för att det inte fanns tillräckligt med kompetent personal?  Skulle problemet bara rinna genom fingrarna på dem som fattar besluten då?