Psykiatri är spännande.

Psykiatrin i praktiken däremot är mest frustrerande och energikrävande.

Inte patienterna. Dem skulle jag gärna jobba med.
Personalen är också för det mesta intressanta och omtänksamma människor med många kloka tankar och vettiga åsikter. Dem skulle jag också gärna jobba med.

Systemet däremot gör det helt omöjligt för mig att bli psykiater.
(Just nu. Vem vet, jag kanske blir tåligare med tiden.)
Patienter faller mellan stolar. Utredningar krånglar. Prover som inte följs upp, eller i värsta fall inte ens tas. Kommunikation mellan vårdenheter som brister. Resurser som knappt tillåter omhändertagande utan snarare förvaring.

Varje dag när jag går hem glädjer jag mig åt att vara "personal" och inte patient. Inte behöva vara beroende. Inte behöva vara fast i systemet. Själv kunna välja om jag vill vara där eller om jag hellre vill söka mig någon annan stans.

Ibland misstänker jag att hela psykiatrin faller mellan stolarna...